Det är synd om de som gör fel..?

Stundtals kan jag vara en väldigt osympatiskt människa. Egentligen ser jag mig själv som osympatiskt, men när andra säger naaaw säger neee! När andra säger ooooh, säger jag åh! Sån är jag.

Läste på GP om en kille som målat ut en jobbansökan på muren längs E6an vid Hallandsåsen. Jag stannade till lite grann och kom ihåg att jag faktiskt såg den ansökan i somras och reagerade på att killen var lite korkad som trodde att någon skulle hinna notera telefonnumret när de kör förbi, sen lämnade jag det där. Nu har denna kille som tänkte outside the box but no further than that blivit skadeståndsskyldig för klottersaneringen, och inget jobb har han fått. Kan tänka mig att många tyckte att han var kreativ och nytänkande, vilket är väldigt populärt och efterfrågas starkt idag. Men bevisligen behövs det något bakom pannbenet också - I'm just saying.

Läste även en artikel som jag störde mig, som handlade om ett par som inte fick använda en bild på Pippis Herr Nilsson till sin son dödsannons. Och detta måste de meddela pressen om för det är så hemskt att de inte går med på det. Det kallas upphovsrätt och det är så den fungerar! Fine, just i detta fall kan det kännas kallt, men varför skulle det gå igenom? Tänk vad många som kommer att vilja använda bilderna vid sina dödsannonser, sen kommer folk vilja ha det födelsedagsannonser - and then we've gone haywire! Det är inte hemskt, det är inte kallt. Det är ett företag som äger figuren och bestämmer hur den används och det gäller. Sluta gnäll och fokusera på det viktiga istället. Men nej, vi ska göra företaget till skurken, och tycka synd om de som inte får göra ett undantag i lagen.

Sen tycker jag att dagspressen kan börja välja lite mer kritiskt och inte publicera allt de får reda på.... Men sån är jag!

SJ och jag har en ömsesidig relation...

- vi båda hatar varandra!

Jag visar det genom att alltid trasha dem och de gör allt för att jävlas för mig.

Psykiskt påfrestande

Det är alltså inte bara jag som lider av brevisnuntiusoperamphobia!

Läste i Metro idag och såg även en längre artikel på SVT angående stressen som mobiltelefoner orsakar. Och jag håller så med! Det är ju ångestframkallande! (Läs gärna artikeln genom att klicka på länken ovan)

En av mina kollegor har lugnet att låta sin mobil ringa om hon inte har tid att prata. Konsekvensen har dock blivit att jag har fått en extremt tvångstanke av att svara i hennes telefon! Och på det så har hon haft en låt som ringsignal, vilket innebar att häromdagen när jag hörde denna låt på radion, fick jag hjärtklappning.

Hur mycket ångest kan få av en manick?

Har även börjat irritera mig extremt på att man inte heller längre kan ha en telefon som bara är en telefon. Nej, det är en superdator som du ständigt måste manuellt uppgradera, och logga in, och skapa konto, och ladda ner program på datorn, ladda ner program till telefonen. Sen ska du ha ett abonnemang som du ska ha ett eget konto på, så om du ska göra egna inställningar på. Jag vill ha en tjänst där jag slipper göra någonting utöver det jag faktiskt köpt telefonen till att göra - hur svårt kan det vara?

My cup of tea

Ett kinesiskt ordspråk lyder: "Att kyssas är som att dricka te ur en tesil, man kan aldrig få tillräckligt!". Och det håller jag med om.

Som sagt var Zofy här i helgen, och samtidigt som vi inte direkt gjorde något särskilt, var vi ändå ute hela dagarna och slut på kvällarna. En av våra strapatser tog oss till Söder, där vi vandrade bort mot Monopols näst billigaste gata. En av Zofys arbetskamrater hade tipsat om en tebutik i området, och vi tänkte att om det är det första spontana som en före detta stockholmare tipsar om när någon ska dit över helg, då måste vi spana in det. Vi ställde oss på vid gatunummer 1 (för såklart visste vi inte vart på gatan den låg) och började gå.

Den var dock ganska lätt att hitta. Gick inte att ta miste på en av de vanliga tebutikerna. Burkar, mystiska färger, torkade jasminblommor och personal i uniformer. Jag skulle jättegärna vilja tipsa om denna butik, men någonting hände som gör att jag biter mig i läppen.

Det finns många saker jag har svårt för, och en av dem är när någon gör en sådan uppenbar tabbe att man bara vill ge dem presentkort på kurs i sitt eget jobb. Personalen kunde säkert te, det säger jag inget om, men de var inte de charmigaste i högen.

Zofy, som är som hon är, brer på lite med dialekten och berättar för kassörskan att hon åkt ända från Götlaborg för att besöka denna butik! Hon berättar att hennes kollega tipsade om något som hette "Söder special?". Kassörskan frågar om hon inte menar söderblandning, för någon special har de inte. Zofy blir lite osäker, för söderblandning finns ju på andra ställen också, kan det varit verkligen var det. Och där blev stinsan i kassan total förnärmad! Nej! Söderblandning finns ingen annanstans, de har originalet, alla andra är sämre kopior och i Göteborg har de plagierat Söderblandningen till något de kallar Söders höjder, men det är ju inte ens i närheten av deras!

Lugna ner daj jänta! Du va inte ens påtänkt när butiken öppnade så kan det inte vara så att marknaden fungerade som den brukade och det skapas efterföljare av en populär säljare? Annars kan du ju åka till Genève och käka lite Café de Paris också. Jaha, den Knorrkopian var okej? Okej!

Det känns bara så enkelt att inte snäsa till åt en kund. Och absolut inte påstå att den staden kunden kommer ifrån gör simpla kopior på saker. Jag lovar, det här är inte en "göteborgares" bitterhet mot 08orna. Det här är en före detta arbetslös, och en som har sett många vettiga människor som har haft svårt att få ett vettigt jobb's bitterhet på människor som inte bryr sig om att klara av ens den enklaste arbetsuppgiften. Var inte otrevlig mot en kund!

Men jag skulle vilja kunna tipsa om butiken. För i övrigt var det bra pris och fräscht te.

nami nami

En till kopp kanske? Ja, tack!

Kallhjärtade Karin

Nu ska jag återigen ta upp en något tabubelagt ämne, och belysa ämnet ur ett annat perspektiv. Så förlåt på förhand för min kalla blick på ett problem vi har i världen.

Häromdagen när jag satt på pendeln in till stan, eller var det ut från, kom en man med utländskt påbrå förbi och lade en lapp på sätet bredvid mig. Han gick en liten vända på tåget och delade ut dessa lappar, innan han vände och samlade in dem. Ärligt talat lästa jag inte så noggrant på lappen, men uppfattade att det stod någonting i stil med "Snälla hjälp mig, skänk en slant". 

Jag har svårt för sådant här. Det är jobbigt att neka en människa i nöd, när man själv har det rätt okej ställt. Men samtidigt så finns det härbärgen, det finns socialen, det finns stöd. Och det finns en risk att när man skänker slanten direkt till personen är det inte alltid att den slanten går till det man tror. Jag vill inte påstå att alla som tigger missbrukar  förtroendet, men tyvärr ändå en för stor del. 

Samtidigt som jag blev lite illa till mods, blev jag arg och förnärmad. Har sitter jag i godan ro och försöker slappna av efter/före jobbet, till och med betalat för min transportering och med det att rätten att få sitta ostört,  och så ska han komma där och få mig att må dåligt! Hade han varit ett företag hade jag anmält honom för brott mot marknadsföringslagen. Eller i alla all mot god marknadsföringssed.

Det är nämligen aggressiv marknadsföring, vilket inte är tillåtet. Man får inte anspela på folks dåliga samvete. Att köpa en produkt (i detta fall ett gott samvete över att man gjort en god gärning, alternativt att man köper tjänsten att han lämnar en ifred) ska vara ett eget val och även om man får påverkas hur mycket som  helst ska inte köpet grunda sig i rädsla eller liknande. 

Tillika så har jag svårt att tro att han skulle ha tillstånd från SL att idka verksamhet på deras. De reklamplatser som finns på tågen och plattformarna, har nog diverse företag betalat dyra slantar för, och de är välarbetatde så att de ska synas effektivt, men samtidigt inte störa resenärerna allt för mycket. Så att denna marknadsföringsform skulle få försigå är föga troligt.  

Nu fick således mannen i fråga i slutändan ingen slant av mig. Om det var på grund av att jag ogillade hans marknadsapproach eller det faktum att jag lever i året 2011 och aldrig bär kontanter, låter jag vara osagt.

Just nu känner jag mig lite... uppjagad. Jo, jag tror det är ordet som jag söker. Jag känner mig så där frustrerat irriterad så jag bara skulle kunna sitta och prata om det hela snabbare och snabbare och glömma bort att andas.

Idag läste jag en artikel i GT som handlade om en facebooksida där göteborgare varnar varandra för vart biljettkontrollanterna är. Det första jag reagerade på var att GT uppmärksammat denna sida först nu, då den funnits i x antal år. Det andra jag störde mig på var deras ordval. Jag anser fortfarande i mitt utopiska lilla sinne att dagspress ska vara objektiv. Ja, jag vet GT är Expressen bla bla bla. De skriver i alla fall att det är ett sätt att "lura" kontrollanterna. Vem lurar vem? Västtrafik som tror att 70 % av deras åkare vill ha biljettkontroller eller personer som väljer att betala när de måste? 

De skriver att fuskåkningen kostar 40 miljoner om året. En siffra jag sett förr, men aldrig fått en definition på. Är det uppskattning på vad alla som inte betalar skulle betalat, eller löner till kontrollanter? Och om nu 70 % vill ha kontroller, så kan vi anta att de betalar för sig, vilket skulle innebära att Västtrafik ändå får in 93 miljoner, så vad klagar de på? 

Artikeln avslutas med att "om man visste att alla betalar så skulle man inte behöva kontroller". Om kollektivtrafiken var prisvärd skulle folk betala. Jag tror fortfarande på fri kollektivtrafik. 

Men lite roligt är det också att GT, medvetet eller omedvetet - vad vet jag, i och med artikeln tipsar folk om denna sida, samt två andra internetsidor med samma syfte.

Sen känner jag att jag måste tillägga att jag stödjer syftet med sidorna, det är bara enkel fri informationsspridning, men jag ställer mig inte bakom de som passar på att slänga glåpord efter kontrolloanterna. De är individer som sköter sitt arbete, och de personligen har jag inget generellt agg emot. 

En tanke for vår neste.

Jag mår lite dåligt idag. Känner mig bestört och lite skakis. När Columbinemassakern var, tyckte jag det var läskigt att en kille kunde göra så mot sina skolkamrater, när flygplanen flög in i WTC tyckte jag synd om alla som förlorat sina familjer. När "terrorbomberna" var i Stockholm kan jag faktiskt medge att jag inte gjorde så mycket mer än ryckte på axlarna. Alla naturkatastrofer och alla stora illdåd som man läser i tidningarna om och ser på TV stör mig aldrig mycket. Jag tycker det är hemskt men blir personligen inte berörd på det sättet.

Men Oslo? Jag har varit där, jag har träffat folket. Jag har kollegor där. Jag har gått förbi Stortinget och varit på kontoret på Karl Johans Gate. Jag har hållit hårt i handväskan på tunnelbanan, men aldrig tänkt att det kan vara farligt där, på något sätt. Och alla ungdomarna? Det ska ju vara uppmuntrande för ungdomar att engagera sig i politik, inte en risk!

På facebook finns redan över 150 st hata-grupper för den misstänkte norrmannen skapats. När jag snabbt bläddrade igenom tyckte jag mig se endast två som inte var till för att hata honom, men de var inte heller fan-sidor, utan mer "fakta". Tänk dig att vara så hatad. Om vi nu antar att det är han som står bakom allt (allting pekar dit men inget är fastställt ännu) så gjorde han det utav nationalistiska och rasistiska skäl. Han älskar sitt land och vill bevara det åt norrmännen. Och nu hatar alla norrmän honom. Smart plan? Njaee... 

På ett sätt blev jag emellertid lite lättad över att det var en norrman som misstänks, och inte det som folk först spekulerade kring, en invandrare. Skulle en invandrare gjort detta skulle alla främlingsfientliga få vatten på kvarnen. Å andra sidan framgår det att  den ariska norrmannen är frimurare, så nu lär väl alla ateister börja gnälla om religionens dåliga påverkan. Eller så kan man bara säga som min gode vän Emme: "Det bara visar på att alla jävla människor och kulturer är efterblivna!"

Tyvärr tror jag på det sistnämnda. Vem som helst kan bli så inskränkt att det kan klassas som idioter. För vissa visas detta bara genom att de inte kan hålla ett kritiskt öga eller ha en allmän diskussion om sin hjärtefråga, och visa blir så entusiastiska och frustrerade att de går och skjuter ner folk som inte håller med.

Det är fy och tvi och inga ord för det som hänt. Jag säger inte att det är värre än andra hemskheter, men fy och tvi!

Hur svårt kan det va'?

Ibland, när jag stöter på människor i deras arbetsroller, funderar jag över hur det kan komma sig att så många vettiga människor har svårt att hitta jobb. Butikspersonal som är rent ut sagt ragator. Kundservice personal som verkligen inte förstår vad man frågor om ELLER har vettet att försöka lista ut det. Vissa jobb är så simpla, och ändå finns det så många på dessa positioner som inte klarar av det.

Jag kan förstå att folk kan ha en dålig dag. Att man har haft många dryga kunder och när de ser en ny kund börja gå fram till dem, så vill de bara skrika "INTE EN TILL!!!". Men här är skillnaden. Jag förväntar mig inte alltid ett stort brett leende och en "kunden har alltid rätt oavsett"-attityd. Även om detta beteende är ytterst trevligt att få och ofta blir minnesvärt, så är det inte ett måste. Kunden har absolut inte alltid rätt, men ska alltid behandlas med respekt. Man ska inte få blickar som om man vore från Mars, eller svar på frågor som "det kan du se själv". Man ska absolut inte få antydningar om att man är på väg att stjäla och man ska inte få elaka kommentarer. Den mest negativa attityden som jag accepterar, är den neutrala. Ge mig inget leende, men snäs inte åt mig!

Nu håller jag på att helt spåra ut från det jag ville komma till.

Häromdagen fick vi ett litet kort från stora affären. På kortet tackade stora affären för att vi var där så ofta och ville därför ge oss rabatt på lite godis. Mumsfilibaba tänkte jag och gick dit idag. På kortet står det "5 st cloetta dubbla stycksaker ca 50g för 10kr".
Så jag ställde mig vid godishyllan och efter ett snabbt konstaterande att Cloettas marknadsandel är ganska liten, började välja mellan Center, Center Nougat och Plopp... Kortet hade jag lämnat hemma, så blev lite osäker på storleken som gällde, och eftersom det var direkterbjudande så fanns det inte med på hyllkanten. Slängde på en Kexchoklad och gick och frågade en butiksflicka i röd skjorta vad som gällde. Hon var osäker och försökte ta reda på det, men lyckades inte, utan fick till slut hänvisa mig till kassan. Och nu, nu kommer jag till den inkompetenta personalbiten!
I kassan så uppmärksammar jag kassörskan på att jag var osäker på om jag tagit rätt stycksaker. "Vi får se..." säger hon "... det är jättemånga som har tagit fel." "Oj, oj!" kontrar jag. "Ja, det är ju lite svårt när alla erbjudande inte skyltas". "Ja, det är jättemånga som inte har koll och som tar fel!" säger kassörskan och pekar på en stor hög av vad jag först trodde var hennes personal stash, men som jag snart förstår är sådana felaktigt tagna produkter hon konfiskerat (vilket dock inte uteslutar att hon räknar det tills sina arbetsförmåner). Såklart visar det sig att jag också plockat på mig några godisbitar som inte inkluderas i erbjudandet. Jag försöker fråga vilken eller vilka det är jag måste byta ut och får till svar "Det vet inte jag, heller!". Nehe... Och hur hade denna dam som nu i mina ögon förvandlats till tant tänkt att jag skulle få reda på det då? Jag blickar bakåt och ser raden av stönande pensionärer byggas på (handlade vid lunchtid) och beslutar mig för att detta blir en fight jag inte orkar ta. Så allt mitt önskegodis till trollets mage. 
Uppgiven och lite ledsen över att inte få något godis blickar jag ned i plånboken för att stoppa tillbaka mitt kort, och ser att jag glömt lämna fram min rabattkupong. Svaret jag får när jag frågar om hon kan fixa det är först ett stort gemensamt stön från kön (på allvar, pensionärer har en sned tidsuppfattning, jag var klar på den tiden de tar för dem att packa upp halva korgen, förlåt vagnen, trots att pensioner aldrig köper mer än tio produkter tar de en vagn, på bandet) och ett starkt "Nej!" från kassapissråttan.
Mumlande slipar jag ner mina tänder en millimeter och packar mina kassar och går till förbutiken. Där får jag inte bara hjälp av personalen med mina kassar när jag tappar ut papper på golvet, utan de fixar rabatten utan en suck, utan ett stön och utan ett endaste utropstecken.

Hur svårt kan det vara för detta monster i kassa 5 att förstå att om nu så många kunder "tagit fel" så är det otydligt skyltat/marknadsfört? Hur svårt kan det vara för henne att ta reda på vilka sorter som ingår i erbjudandet så att hon snabbt kan svara på frågan när man vill springa fem meter och byta sin chokladbit? Visst kunden har inte alltid rätt, men en chokladfylld korg-värd av kunder har inte fel! Du har, din sugga!

En "jag-vet-inte-vad"-kväll...

Åh hej och hå. Det här är verkligen varit en dag där kroppen och själen varit på två olika ställen, och hjärnan ett steg efter. Och nu, nu vet jag inte vad.

I morse var det helt sinnesjukt jobbigt att kliva upp ur sängen. Försökte skylla på att jag kanske hade feber och måste stanna hemma, men den gubben gick ingen på så det var bara att kliva upp. Hade allra först ett ärende borta i Gårda, men klev såklart av vana av vid Korsvägen, halvvägs upp för trapporna kom jag på mig själv och var tvungen att vända. Väl på posten lämnar jag fram min avi, utan signatur...

Väl på jobbet var det första ärende jag och Miji var tvungen att uträtta var att handla. Lite småsaker på affären till ett projekt, och en kritiskt sak till det hela. Vad kommer vi på att vi glömt när vi står i kassakön? Jo, just det ja...

Jag gillar mina arbetsuppgifter. Har ett kul och varierande arbete som ofta inte är så ansträngande. Men det värsta som finns är när man sitter på jobbet och har ingenting att göra. Såsom när man skriver ut 62 sidor av en pdf-fil, som går extra trögt på skrivaren som dessutom inte kan fyllas på med mer än 15 sidor åt gången... så efter en halvtimma när jag äntligen kan börja sortera allt hårt utskrivna, får jag reda på att vi inte behövde dem...

På detta får jag fem missade samtal på mobilen, ringer upp de två mest kritiska och får därmed två dåliga besked. Väljer därefter att inte ringa upp de andra tre... 

Nu vill jag bara hem, dra något gammalt över mig och äta frozen yoghurt. Efter att först suttit och pratat om det i en kvart och därefter googlat det, känner jag ett enorm sug efter en sådan här:

Såklart finns ju inte denna graciösa produkt i Sverige, men det borde väl inte vara så svårt att fixa själv? Enda problemet är ju att alla ingredienser finns hemma. Kanske blir en chokladboll istället. Nej, usch det var jag inte sugen på. Jag vill bara ha en kram och sömn egentligen.

Nej, nu är jag lite gladare. Sista respondenten var übertrevlig, och ännu trevligare var att hon var den sista. Men såklart är jag inte med i svängarna och Miji får peta på mig att vi ska gå nu...

Dags för ett break

Man märker, eller i alla fall jag, när det har blivit för mycket. Senaste tiden har jag klagat väldigt mycket. Jobbigt mycket. En riktig gnällkärring har jag gått och blivit. Så mycket att jag till och med börjat gnälla på att jag gnäller så mycket. Usch, vad mycket negativitet jag har haft den senaste tiden. Dags att göra något åt saken.

Vissa saker som hänt och som jag gnällt på kan jag faktiskt tycka varit rättfärdigat, men jag har ändå blivit lite överdrivet irriterad. Nu ska jag inte gå in på allt som har hänt, för då blir det bara ännu mer gnäll, men jag har irriterad mig över mångt och mycket den senaste tiden.

När jag för ett tag sedan såg att en kompis hade använt en ny applikation på facebook som kallades "dina favoritord" kände jag att det var dags för förändring.

Hennes mest använda ord var vackra, fina ord som "happy", "looking forward", "lovely" "wonderful" och "best". Bland mina mest använda ord fanns "lite", "måste", "hatar" och "bitter". De ord med positiv klang som jag kunde hitta bland toppen var "bra" och "vin"...

Som tur är har jag redan funnit bot innan jag var medveten om att jag behövde det. Den bästa julklappen i år blev en resa för två till Hurghada, Egypten (okej att jag fick den av mig själv, men det hade blvit ensamt om ingen följde med, så det är en julklapp!).

Imorgon bär det av mot varmare breddgrader. Bort från, inte bara kylan, utan allt som gör mig bitter. Tillsammans med Mölndalsbon som är en av de få sakerna jag inte hittar något negativt med. Jag hoppas att denna semester ger en känsla som håller i sig och ger mig nya krafter inför det nya året. Nej, förresten... Jag VET att det kommer att göra det!

/K

En god natts sömn...

Jag börjar bli till åren och min skönhet kommer inte helt naturligt. Jag behöver min skönhetssömn. De finns dem som inte är i det behovet ännu och de som inte fattar att de ha behovet, men måste det gå ut över mig!?

Generellt så sover jag ganska lätt, det vill säga jag vaknar ofta under en natt. Detta medför att jag väldigt sällan känner mig utvilad även när timantalet i sängen borde räcka.

Som om detta inte vore nog har jag i dagsläget två stycken sängar. I den ena bor det en annan människa som jag omedvetet och dumdristigt visar hänsyn till på nätterna, vilket innebär att jag vaknar ännu lättare. Den andra sängen är placerad i våningen under tredje världskriget. Det är något sjukt som pågår där uppe. Jag vet, jag kan gå upp och säga till småglinen att före kl 9 på vardagar och före kl 11 på helger får de tamejtusan hitta på något annat än se vem som kan tillföra största kratern i parketten, men jag känner att det är föräldrarnas jobb.

Det jag vill komma till är att snälla, snälla, snälla människor - hör inte av er till mig på okristliga tider. Fyllesms och samtal kan jag ta, det är inte ofta de sker. Men vanliga ärenden... Uhuh!

Hade jag haft ett vanligt heltidsjobb, hade jag nog varit vaken för de tidiga smsen och samtalen, men inte för de sena. Nu har jag inte detta fabulösa jobb, men jag går ändå och lägger mig i rätt vettig tid. Försöker samla vuxenpoäng, vet ni!

Nu vill jag inte att någon tar illa upp här, men att alla fattar piken. Just det, ALLA. Inte bara DU, utan även du, du och du. Trodde du inte jag såg dig, även du där längst bak och du som läser över axeln på henne nu.

Resten av dagen åker mobilen på ljudlös!

Nu är jag i alla fall vaken och uppe, men inte pigg och kry. Fixa håret sen får jag väl börja ta tag i alla ärenden som tillkom mig inatt...

Mitt i snön

Vinter är onekligen här, och media varnar för en riktig vargavinter. Solen lyser, och snön ligger vit, och vackrare jul får vi leta länge i våra minnen efter. Men allt är inte så positivt med detta vita vinterland.  Jag har alltid fascinerats över hur Västsverige varje år blir lika förvånade över snön och kylan. Spårvagnar blir sena, riktigt sena, bussar ställs in. Och SJ... ja, SJ...

Senaste dagarna har jag haft en projekt på annan ort, vilket inneburit pendlande med tåg. Med klump i halsen har jag bokat biljetter och hoppats på det bästa. I fredags slog snökaoset till på riktigt, och allt blev sent. När jag väl kom hem borde jag ha gått och lagt mig direkt, men unnade mig ett glas rött innan. Och välförtjänt det, och utan effekter dagen efter.

Men igår var det ju nästan löjligt. Riktigt pissig dag generellt sett. Missade min gratiskaffe på grund av tidsbrist. Pulsande fram i snöns med fyra st bagage ringde jag min kära kollega bullfixarn Miji B och klagade av mig. I svåra tider är det gôtt med förstående vänner och kolleger i liknande sits. Dock kunde jag inte uppehålla denna dam allt för länge och väl på stationen (där mitt tåg ännu bara skulle vara 10 minuter sent) underhöll mor min mig en timme till... 

Hmm, tänkte jag när jag kikade på klockan. Det här var inte tio minuter. Alla människor går från perrongen. Change of plans.

Ny perrong, rätt tåg. Ovetandes tågpersonal. När tågvärdinnan berättar att det skett en urspårning i Herrljunga tänkte jag på hur hemskt det skulle kunnat ha gått. När tågvärdinnan berättar att de inte vet hur lång tid det tar tills vi kan avgå med det fina tillägget; "det kan ta en halvtimma, fem timmar, det kanske inte blir klart förrän i morgon bitti", brast alla band, och jag var i princip redo att lägga mig (nej, inte på spåret, save the drama) i snön.

En till förstående kompis, fria sms. Panik över att android market inte fungerar, så fixar Mölndalsbon lite spel till mobilen. Kvart i två var jag hemma. Inte mycket sömn, även om chefen beviljade mig sovmorgon.

Idag har jag gått på autopilot. Tankeverksamheten har inte riktigt fungerat, men tack för jobb på kontoret i dag, med Miji B och Sonja som sällskap. Bara nice dag. I morgon tar jag nog tag i saken, och satsar på lite nya krafter. Det ska bli en bättre dag! Men först ett glas rött. Man måste ju få unna sig det då!

Det helvete som kallas nöje

Egentligen får jag väl skylla mig själv. Liseberg en vacker dag innan sommarlovet är slut, är inget för mig!

Trots detta tog erfarenheten i skallen, och jag lade inga stora pengar på åkband, utan samlade vuxenpoäng på ett åkhäfte som jag kan använda vid ett senare tillfälle om jag vill. Och tur det, för med köerna som var hann jag bara med två karuseller. 

Kön till FlumRide började alltså här i trappan, går ner hela vägen till det lilla huset i högra hörnet och sen börjar de obligatoriska serpentinkösystemet börjar!

Trots att det var riktigt roligt att göra en sommardag med polarna, så kom tyvärr bitterfittan i mig fram. Usch för turister, usch och fy för kletiga ungar, jädrans barnvagnar, blä vilka jobbiga föräldrar det finns, åhh fjortisar! Och dummast av alla - mig som gjort detta förut!

Jag har fortfarande huvudvärk...

En dag på stranden

Så stranden idag. Var inte särskilt varmt, men lite sol fick vi på våra ryggar. Det blev en barnstrand denna gång, och det märktes. Sand överallt och 25 olika typer av föräldrar.

Många föräldrar idag, verkar använda sina ungar som accessoarer. Dessa känner man igen på att ungarna har Ed Hardy-badkläder och kameran är ständigt uppe. Föräldrar ropar onödigt mycket på ungarna.

Sedan har vi de som inte riktigt fattat att de tog med ungarna till stranden, utan gick dit med sina kompisar och ungen i väskan. Dessa kan vara svåra att upptäcka då ungen oftast är 200-300 meter ifrån sina ägare. Oftast är barnen nakna, och återvänder till sina föräldrar när de är hungriga.

Sen finns det de erfarna. Föräldrarna som har samma badkläder från förra året, snmörjer in ungen i 60 solfaktor varje kvart. Vet exakt vad ungen är och hinner med alla "titta på mig" samtidigt som de dukar fram maten felfritt utan sand, byter om både sig själva och ungarna, fäller upp en solstol med han och skriver en doktorsavhandling samtidigt.

Sen finns det orginal. Som denna... 

Vet inte riktigt hur jag ska kategorisera en farsa som känner ett behov av att öla på stranden när han är där med frugan och tre barn...
Kände mig faktiskt lite upprörd... Både för att det faktiskt är olagligt att dricka på allmän plats och väldigt dåligt exempel av en småbarnspappa att göra detta framför sina och andras barn. Men framförallt för att han av allt dricker Bright!

Good Västtrafik - Bad Västtrafik

Kanske är det ett marknadsföringsknep. Var hård och sträng mot kunderna så att de lär sig någon gång, men ta emot klagomål öppet så de känner att de kan få hjälp. Vad vet jag?

Förra veckan skulle jag göra det idiotiska att åka från en zon med slutdestination inom samma zon - men via en annan zon. Hänger ni med? Ni som inte är bekanta med det nya västtrafiksystemet, så kan man kortfattat säga att åka inom en zon kostar x, att åka från en zon till en annan kostar 2x, att åka inom en zon via en annan kostar fortfarande bara x, men man måste spela FÜR ELISE baklänges på kortautomaten först.

Så - på andra bussen försöker jag lugnt och sansat förklara för Busschauffören Glenn att jag först inte planerat göra denna extra tur, och därför bara tryckt som vanligt innan. Denna resa skulle nämligen räknas som byte, bara för att göra det hela lite extra intressant. Men Busschauffören Glenn hade inte tid att lyssna på mig utan hörde bara annan zon, ryckte till sig mitt kort, skrek högt för hela bussen "du tryckte fel, gör om gör rätt" och stämplade om mitt kort. Jag försökte förklara för honom att nu gick det ju åt extra kuponger för mig, men Busschauffören Glenn svarade bara att det inte fanns något som hette "kuponger" längre.

I sitt upprörda tillstånd lyckas Karin på sitt andra byte till spårvagn trycka "fel" igen, och fler kuponger dras. Ja, jag tänker fortsätta använda begreppet kuponger för kostnadsfunktionen över zoner är linjär, och därför är begreppet kuponger inte helt fel.

Hur som haver - Karin är sniken och tolererar inte att någon tar hennes pengar. Så ner till Tidpunkten (Västtrafiks information) tog jag apostlahästarna - inte spårvagnen här inte! Och där möts jag av den mest trevliga och förståeliga Västtrafikflickan. Jag började nästan undra om hon verkligen jobbade där, kanske var hon bara sommarvikarie. Hon förstår vad som har hänt, säger att hon inte ens behöver veta allt. Tar mitt kort, och fyller på de saknade slantarna. Så enkelt, så snällt, så vackert att jag nästan fällde en tår.

Så mycket kan man säga om Västtrafik, men jag lämnar det med dessa ord - They always screw up with a smile on their face!

Män och mänskligheten...

"Min Gud dras i smutsen av präster och biskopar"- Så hette debattinlägget av  Marcus Birro i lördags. I Aktuellt idag togs det upp att två nya åtal har väckts på katolska präster i Sverige angående sexuella övergrepp mot barn. Jennifers kommentar till detta - "präster, biskopar, lärare, läkare, advokater - de är alla män!"

Ja, att karlar är som karlar är, det är väl ingen nyhet. Inte för att det är något försvar eller ursäkt för något beteende, men så är det. Och vi får det bevisat för oss om och om igen. Jag får det bevisat för mig om och om igen. Angående de katolska prästerna så skedde tydligen detta på 70talet, men "barnen" har inte kommit ut med detta förrän nu. För jävligt. Men vad kan göras? Ska man skylla på den katolska kyrkan? Som sagt, de är inte den enda professionen som hycklat inom detta. Som sagt lärare, läkare - de har minst samma förpliktelser som präster. Det är varken sämre eller bättre. Och så sitter reportern där och frågar biskopen om man kan lita på katolska präster! - Vad vill han ha för svar? Nej, man kan inte lita på människor, för de är människor! En lärare till mig på högskolan sa en gång att "tro på alla, men lita inte på någon". Kan inte vara mer sant.

Nu vill jag dock förtydliga att mitt förakt inte endast gäller män, även om det är de som tar till de mest extrema handlingarna, men idioti, stupiditet och enfaldighet är könsneutralt. Jag skulle kunna skriva en bok om allt som frustrerar mig med mänskligheten, men så bitter ska vi inte vara idag.

Istället avslutar vi med fler... visa ord från Jennifer , och hänvisar till hennes samt Ellens blogg för lite bilder från helgens eskapader.

"Men Jennifer, de här är ju mögliga!"
"Men det där är ju bara lite päls, tänk på barnen i Afrika"
"Inte fan vill de har ruttna rädisor!"

/K

Jag är här!

Enligt psykologin har ett trauma fem stycken stadier; Förnekelse, Vrede, Sorg, Acceptans och slutligen hopp. Traditionellt sett är det i denna ordning de sker, men enligt vissa modernister kan de växlas och överlappas. Hoppet är dock alltid slutskedet.


Jag trodde det värsta var över, att det hade lagt sig. Men tji fick jag. Det svider fortfarande, svider hårt. Och nya aspekter börjar att irritera. Allt blev skit i en handvändning. Tappade all tro, kan bli bättre stundtals men aldrig bra. Sen kom idag...

Hopp!?

Rädda världen

Jag har väl aldrig varit ett fan av dessa katastrofhyper. Tycker att allt känns som stora jippon så fort någont exlusivt händer i världen. Men det får människor att bry sig mer än vanligt, och det är väl bra.

Detta är då en remake av Michael Jackssons klassiker.  Personligen föredrar jag orginalet, men tycker denna är väldigt bra också. Mina favoriter är dock Fergies tröja och att Jeff Bridges är med!


Nu är det alltså Haiti som gäller. Självklart innebär en katastrof mer akut behov av hjälp, men jag undrar hur mycket företag och kändisar verkligen bryr sig och hur mycket det utnyttjar det för att få goodwill. Kan man göra två flugor på smällen är väl alltid det bra, men jag gillar inte det här med att ge folk skuldkänslor. Galor för att ge pengar, galor som gör att du sätter dig framför TV'n med lite chips och underhållning, för att du ska känna dig extra skyldig och skänka ännu mer!



Jag är för att ge, men anser att ingen har en skyldighet att ge! När jag blev 18 år började jag på månadsbasis skänka 100kr till Röda Korset. Efter ett tag ringde de och frågade om jag ville höja till 125 kr, vilket jag gjorde. Jag hade råd, det var inte mycket pengar. Nu, med tanke på min situation, arbetslös med minimala inkomset, valde jag att avsluta mitt givande. Min tanke var att så fort min ekonomiska situation stabiliserats ska jag börja ge igen, men fastän det inte är mycket pengar vill jag inte ge just nu. Jag måste se till mig själv innan jag kan se till någon annan. Men som RK har ringt och tjötat på mig! Sist blev jag riktigt förbannad. Minst en gång i månaden har de ringt. Och när jag säger nej till 100 kr/mån, frågor de om 25kr/mån. När jag säger nej till det, frågar de om 500kr engångssumma, 100 kr engångssumma, 25 kr engångssumma?! Det är ju så lite pengar, det har ju alla råd med. Men jag tänker inte ha dåligt samvete! Det är fruktansvärt vad dessa människor har råkat ut för, men jag har ingen skyldighet att hjälpa! Coca Cola Company skänke en miljon dollar till offren i Haiti. En miljon från ett företag som är värderat till "ovärderligt", det är som att skänka 50 öre för dem. Jag har lagt en tjuga i en bössa, försök fan inte att få mig och må dåligt.

Engel

Först när molnen har gått till sängs

Kan man i himlen se oss

Vi är rädda och ensamma

Gud vet att jag är ingen ängel...

Denna vecka är bitterljuv...

Tillflykt

Varför börjar man lyssna så extremt mycket på låttexter när man är i "nöd"? När Celine Dion och Phil Collins helt plötsligt sjunger om sanningar - då är det illa! Försöker hitta lite alternativ för att inte dras ner djupare i balladträsket... Garth Brooks, Johnny Logan, nej det här kan sluta riktigt illa!

I bust the windows out your car
And no it didn’t mend my broken heart
I'll probably always have these ugly scars
but right now I don’t care about that part.

I must admit it helped a little bit
To think of how you'd feel when you saw it
I didn’t know that I had that much strength
But I’m glad you see what happens when
You see you cant just play with peoples feelings
Tell them you love them and don’t mean it
you’ll probably say that it was juvenile
But I think that I deserve to smile

I bust the windows out your car
You know I did it 'cause I left my mark
Wrote my initials with the crowbar
And then I drove off into the dark

I bust the windows out your car
you should feel lucky that was all I did
After five whole years of this bullshit
Gave you all of me and you played with it

But it don’t come back to my broken heart
You could never feel I how I felt that day
Until it happens baby you don’t know pain
Yeah I did it
You should know it
I ain’t sorry
You deserved it
After what you did to me
...
You broke my heart so I broke you car
You caused me pain
So I did the same
Even though what you did to me was much worse
I had to do something to make you hurt
Oh but why am I still crying
Why am I the one who’s still crying
You really hurt me baby
really, really hurt me baby

I bust the windows out your car....

Önskar jag hade den styrkan. Men
även om jag hade det, skulle jag
aldrig kunna göra så mot chacha...