Kanske lite handpåläggning hjälper?

Efter varje gång jag ätit, blir jag lite smårosslig i halsen. Jag däckar av alvedon, men är inte allergisk mot paracetamol. Jag har problem med att ett av mina sju öronpiercingar alltid växer igen och blir inflammerat, medan det hålet som sitter uppe i brosket, och som jag tog med pistol i en skum lokal, aldrig krånglat. Jag kan knäcka mina stortår. Min syn förvärrades när jag skaffade glasögon. Igår knakade det till i nacken, helt apropå ingenting. Är det någonting jag aldrig slutar förvånas över - så är det min egen kropp!

Redan två dagar in på det underbara vädret, började det att klia på min arm. Mitt på överarmen hade det uppstått något soleksemsliknande som var alldeles illrött efter att jag gått lös på det med naglarna. Jag noterade lite liknande utslag på underarmen, så fort som attan klippte jag åkte nagelfilen fram för att förhindra att samma röda följd skulle bli ett faktum. 

Så utslagen var kvar, men då de inte kliade mer och själva rodnaden avtog, försvann dessa ur mannaminne... tills idag!

Trånande efter en solig helg, påminde jag mig själv och Mölndalsbon om helgens solåkomma. Tog en titt på armen och konstaterade att de försvunnit rätt okej, men... *bahm bahm bahm* (dramatiskt ljud med basen). MIN HAND!!!

Fascinerande att man till råga på allt, utvecklar ett
handkomplex när man försöker fotografera skiten.
'Does my wrist look big in this angle?'

Mölndalsbon blev helt förskräckt och rusade in i badrummet för att hämta på den ena och andra salvan. Själv sjunger jag: Ich bin Schnappi - das kleine Krokodil!

För er som börjar oroa er för eller äcklas av mig - don't! Det är inga vårtor, inga blåsor. Men de är 53 stycken (okej, jag kanske har lite för mycket tid ibland). De är bara lite... omställning från det kalla vädret till den otroliga sommarvärmen!

Schni Schnaa Schnappi
Schnappi Schnappi Schnapp 

Think different!

Ibland undrar jag hur tankegångarna kring vissa reklamkampanjer går till. Hur kommer man fram till att just den slogan var den mest lämpade, hur kom man in på det spåret över huvudtaget? Och framför allt - hur kan två helt olika företag komma fram till samma sak?

För någon vecka sedan, när jag var ute i Sisjön och cyklade, såg jag en skylt med en slogan jag kände igen, och med ens kände jag hur magen kurrade till. Till min stora besvikelse var skylten inte från det företaget jag är van vid och skulle jag få ett nice pris, var jag tvungen att gå till bilhandlaren.

Renommésnyltning är det ju kanske lite fråga om, men då det inte riktig är en fråga om konkurrerande företag, så kanske de inte riktigt bryr sig. Kanske är det början till ett samarbete, vad vet jag? Men bra pris gällande ett mål mat och en bil, skiljer sig ganska rejält.

Eller Whopper Orginal?

Så, häromdagen, stötte jag på samma typ av förvirring. Jag var inne på ett apotek, och inte en lågprisbutik, men trots detta började jag nynna på en jingel. 

"Jag heter faktiskt Carl, inte Doc Morris"

Är det en fråga om vem var först och vem blev störst, eller börjar företagen bara få dålig fantasi?

God Påske!

Ju äldre man blir, desto mindre betydelse får högtiderna. Sen blir man supervuxen, får barn, och då sluts cirkeln och man börjar bry sig om pynt och sådant igen. Påsken i år, har verkligen inte märkts av i Karins hushåll.

Mams ringde i torsdags och frågade om jag packat väskan. Fick tänka efter fyra gånger innan jag kopplade till att alla häxor åkte till Blåkulla. Inte en enda kärring har plingat på dörren och tiggt godis, vilket i och för sig varit tur då det är sisådär med det i skafferiet (de hade fått välja mellan pepparkakor, nachoschips eller öppnad glass, för jag hade inte gett de någon av chokladkakorna). 

Idag blev det lite påskfika dock. Åkte ut till storasystern och familj för att utnyttja deras källarutrymme och "fira" påsk. Högtider ska ju firas med familjen. De hade inte pyntat heller. Påskfikan var dock lite påskig. Ni vet, grädde med en persikohalva på så det ser ut som ett kläckt/knäckt ägg! 

Nu sitter jag här med nära och kära. Eller snarare; när och kär. Mölndalsbon och grannen sitter och jäser lite i soffan efter vår riktigt fina påskmiddag. Grillade hamburgare med tillbehör och Almondy Kalastårta till efterrätt! 

Kär och när

Faktiskt, att grilla på påskafton tycker jag kompenserar bristen på ägg, lamm och godis i år. 

Långfredag

Långfredagen uppmärksammas till minne av Jesu korsfästelse, och jag minns hur mamma har berättat att när hon var ung var alla affärer stängda och det gick inte någon underhållning på TV, för man skulle ju inte vara glad denna dag. Minns även min gamla hemkunskapslärare som på finsk brytning förkunnade att när hon var liten var det extra salt sill till middag, utan vatten till! Och så lite fiskleverolja på det... Min generation har dock tagit vara på namnet "högtid" och gör som alltid - festar! Jag, jag har gjort varken eller idag.

Idag har jag:

• Diskat en massa
• Solat på gården och lyssnat när Mölndalsbon spelat gitarr
• Solat lite mer på gården och läst en bok
• Solade lite lite till, och spelade spel på mobilen
• Cyklat till Skatås och som vanligt blivit utklassad i frisbeegolf. Badat lite i bäcken, skippade två hål, men förbättrade min backhand!
• Tagit en glass i solen
• Käkat middag på en uteservering, i solen
• Packat ner mitt i liv i kartonger. Fick dock underbart värdefull hjälp av Mölndalsbon. Och framförallt - han gjorde det utan att sucka, stöna, klaga eller sura. Mycket uppskattat!

Sa jag att det var soligt idag?


Tack för solen, Jesus! Och tack för en andra säsong av Scream Queens. Och ledsen för det där att Du dog, riktig bummer. Men Du gjorde det för våra synder, och det tar jag vara på!

Helt ute och cyklar!

Att svenskar är ett kyligt folkslag är nog vid detta laget ganska allmänt känt. Vi gillar inte när främlingar pratar med oss, eller sätter sig bredvid oss på spårvagnen. Att låta någon gå före i kön låter man sällan hända. Trots lagen om att stanna vid övergångsställen, så bränner bilförarna på för att tjäna de där tre extra sekunderna. Nej, svensken är ganska oartig. Men i vackert vårväder smälter även den suraste snögubben.

I morse när jag åkte in till stan kom trafikuppdateringen på i radiokanalen som förde musik till mitt öra. Lite snabba uppdateringar om någon buss som blockade en bro och dittan och dattan, sedan ett personligt inlägg från reportern om att det märks att det börjar bli vår och folk är lite trevligare i trafiken och släpper förbi folk mer. "Jo, tjena" tänkte jag och fortsatte med min dag. Men på vägen hem, när jag hämtat min cykel och tog mig an den där vägen mellan Mölndal och Frölunda jag hört talas om, men inte lyckats hitta på egen hand, märkte jag faktiskt av detta!

Som cyklist känns det många gånger att man får mindre respekt och gillande av bilförarna, än vad gångtrafikanter får. När man sätter sig på ett fordon, om än inte motordrivet, så antar de väl att man anammar samma alla andra bilister, och går därför hårt, ja, rent av hänsynslöst fram!

Men idag vågar jag inte ens räkna gångerna jag stod eller saktade in vid en korsning och bilarna bara stannade och vinkade förbi mig. Detta gjorde nog att hela cykelturen minskades med säkert en kvart!

Nu hoppas jag bara på en fin sommar så att detta håller i sig!

Det som göms i snö...

Våren är i luften. Solen skiner, och det är så där bra då snön varit borta ett tag så det ligger inget grus eller upptinade hundexkrementer. Det vårstädas så väl inne som ute, och tillika i min dator.

Här kommer de måhända bortglömda, men ack så väl underbara och omtalade: the missing bloggbilderna!
Obs! För att se det roliga i bilderna, måste vissa förstoras. Bara att dubbelklicka på bilden... 

A Captain with to big of a barrel...

Mamma förnekade sin ålder när vi bowlade...

Någon hade gått totally Office Space utanför fönstret.

När man saknar presentpapper 
kan man göra underverk med 
silkpapper och potpurri!

Bara för att syrran fyllde 30, 
hindrade detta inte henna 
frånatt nalla på tårtan.

Och det bjöds på lesbisk (?) skumpa!

Så som det bör  sig på svensk julafton.

Under en fika i Kungsbacka höll jag
på att få en hjärtattack av lycka.

Behövs inte ens kommenteras...

Det här kan nog varit den bästa synen 
man kan få när man kommer till jobbet! 
Missade dock att få flipflopsen...

Och så lite "ooopsiedaisy" på jobbet...

Men ibland får man se vackra saker 
på väg hem från jobbet också

Brevisnuntiusoperamphobia

I morse när jag satt och åt frukost hörde jag ett dubbelplingande ljud ifrån sovrummet. Helt plötsligt fick jag en klump i magen. Jag borde gå och titta efter. Men jag ville inte. Jag ville äta i lugn och ro! Sen tänkte jag att det kunde vara något viktigt, och någon som behövde nå mig asap. Fast om någon vill ha snabbt svar, får de väl vara så lov att ringa! Helt plötsligt hördes ett dubbelpling till. Hjärtat fastnade i halsgropen och ångesten ökade. Tänk om det är någon som vill hitta på något idag och som låter roligt, att det sabbar alla mina planer för dagen. Halvt deprimerad gick jag bort och kollade och det visade sig att det ena inte ens var ett textmeddelande utan en påminnelse om uppgradering, och det andra var påminnelse om möte på måndag. Stående med telefonen i handen konstaterade jag att jag lider av brevisnuntiusoperamphobia, rädslan för sms.

I dagens bigbrothersamhälle är det inte konstigt att en viss paranoia uppstår. Vart vi än befinner oss vill andra kunna hålla koll på oss, nå oss, veta vad vi gör och ändra det.När det plingar på dörren och jag inte väntar besök går mina tankar till dörrförsäljare, våldtäktsmän, tv-pejlare, eller ännu värre - grannen! Grannen är värst därför att med denna person måste man vara artig och social, om man har gjort något fel som glömt tvätten i maskinen så måste man möta denna människan någon gång till i sit liv. 

Tillika är det urbota jobbigt när någon ringer från hemligt nummer. Jag kan inte välja om jag vill prata med personen eller ej, eftersom jag inte vet vem det är. Men den som ringer vet vem jag är, och det övertaget gillar jag inte att hn har. 

Men sms, sms är vedervärdigt! Svarar man på en gång, så vet folk att man har telefonen i handen och börjar konversera! Hela tanken är väl att det är meddelanden som kan vänta någon timma!? Och om jag väl ger en två tre svar tillbaka och sen inte orkar bry mig om det fjärde plinget, kan jag få en halv utskällning för att jag inte svarade på en gång! 

Shit nu plingade det till igen... Våga titta? Oh, en inbjudan till ett par kompisar som flyttat... Men åh, ikväll. Ska jag bestämma det helt själv nu? Det kan jag ju inte... Ska jag svara nu att jag inte kan svara på det nu, och riskera att påbörja en smskonversation som kommer störa mitt bloggande? Eller ska jag vänta med  att svara och riskera glömma bort detta sms, och missa en trevlig kväll? Jag väntar till efter jag skrivit klart.

Jag gillar egentligen inte hur sms används idag. Okej, jag kan vara rätt duktig på dem också, och mycket kommer väl av att alla idag har fria sms. Men jag förväntar mig inte svar på en gång, och gör jag det, ringer jag typ tre sekunder efter jag skrivit. Men folk vill ha svar på en ång. Folk vill undvika det trevliga i att ringa. "Ska vi ta en promenad nu?" har jag fått några gånger. Om jag inte är hemma och tillgänglig, Har meddelandet förlorat sin innebörd när jag väl svarar. Om jag kan, så vore det trevligare om mina vänner ringde och frågade det.  

Sen får ni missförstå mig rätt. Alla sms är inte otrevliga att få, och vissa gången kan en konversation i meddelandeform vara vettig. T.ex. på tåg, så slipper man att samtalet bryts var tredje minut. Eller de gånger, svar kan komma med en timmes mellanrum.

Jag vet egentligen inte varför jag tycker att det är så jobbigt, men det där plingande ljudet ger mig bara en känsla av att jag helt plötsligt har plikter som jag måste sköta på en gång

Trots mitt nya fina skal, har jag en hatrelation till min telefon...

Brevisnuntiusoperamphobia kommer från latins Brevis (kort) nuntius (budskap) operam (tjänst) phobia(fruktan) /kort budskap tjänst => short message service =>sms! Om ni inte fattade...

Hur svårt kan det va'?

Ibland, när jag stöter på människor i deras arbetsroller, funderar jag över hur det kan komma sig att så många vettiga människor har svårt att hitta jobb. Butikspersonal som är rent ut sagt ragator. Kundservice personal som verkligen inte förstår vad man frågor om ELLER har vettet att försöka lista ut det. Vissa jobb är så simpla, och ändå finns det så många på dessa positioner som inte klarar av det.

Jag kan förstå att folk kan ha en dålig dag. Att man har haft många dryga kunder och när de ser en ny kund börja gå fram till dem, så vill de bara skrika "INTE EN TILL!!!". Men här är skillnaden. Jag förväntar mig inte alltid ett stort brett leende och en "kunden har alltid rätt oavsett"-attityd. Även om detta beteende är ytterst trevligt att få och ofta blir minnesvärt, så är det inte ett måste. Kunden har absolut inte alltid rätt, men ska alltid behandlas med respekt. Man ska inte få blickar som om man vore från Mars, eller svar på frågor som "det kan du se själv". Man ska absolut inte få antydningar om att man är på väg att stjäla och man ska inte få elaka kommentarer. Den mest negativa attityden som jag accepterar, är den neutrala. Ge mig inget leende, men snäs inte åt mig!

Nu håller jag på att helt spåra ut från det jag ville komma till.

Häromdagen fick vi ett litet kort från stora affären. På kortet tackade stora affären för att vi var där så ofta och ville därför ge oss rabatt på lite godis. Mumsfilibaba tänkte jag och gick dit idag. På kortet står det "5 st cloetta dubbla stycksaker ca 50g för 10kr".
Så jag ställde mig vid godishyllan och efter ett snabbt konstaterande att Cloettas marknadsandel är ganska liten, började välja mellan Center, Center Nougat och Plopp... Kortet hade jag lämnat hemma, så blev lite osäker på storleken som gällde, och eftersom det var direkterbjudande så fanns det inte med på hyllkanten. Slängde på en Kexchoklad och gick och frågade en butiksflicka i röd skjorta vad som gällde. Hon var osäker och försökte ta reda på det, men lyckades inte, utan fick till slut hänvisa mig till kassan. Och nu, nu kommer jag till den inkompetenta personalbiten!
I kassan så uppmärksammar jag kassörskan på att jag var osäker på om jag tagit rätt stycksaker. "Vi får se..." säger hon "... det är jättemånga som har tagit fel." "Oj, oj!" kontrar jag. "Ja, det är ju lite svårt när alla erbjudande inte skyltas". "Ja, det är jättemånga som inte har koll och som tar fel!" säger kassörskan och pekar på en stor hög av vad jag först trodde var hennes personal stash, men som jag snart förstår är sådana felaktigt tagna produkter hon konfiskerat (vilket dock inte uteslutar att hon räknar det tills sina arbetsförmåner). Såklart visar det sig att jag också plockat på mig några godisbitar som inte inkluderas i erbjudandet. Jag försöker fråga vilken eller vilka det är jag måste byta ut och får till svar "Det vet inte jag, heller!". Nehe... Och hur hade denna dam som nu i mina ögon förvandlats till tant tänkt att jag skulle få reda på det då? Jag blickar bakåt och ser raden av stönande pensionärer byggas på (handlade vid lunchtid) och beslutar mig för att detta blir en fight jag inte orkar ta. Så allt mitt önskegodis till trollets mage. 
Uppgiven och lite ledsen över att inte få något godis blickar jag ned i plånboken för att stoppa tillbaka mitt kort, och ser att jag glömt lämna fram min rabattkupong. Svaret jag får när jag frågar om hon kan fixa det är först ett stort gemensamt stön från kön (på allvar, pensionärer har en sned tidsuppfattning, jag var klar på den tiden de tar för dem att packa upp halva korgen, förlåt vagnen, trots att pensioner aldrig köper mer än tio produkter tar de en vagn, på bandet) och ett starkt "Nej!" från kassapissråttan.
Mumlande slipar jag ner mina tänder en millimeter och packar mina kassar och går till förbutiken. Där får jag inte bara hjälp av personalen med mina kassar när jag tappar ut papper på golvet, utan de fixar rabatten utan en suck, utan ett stön och utan ett endaste utropstecken.

Hur svårt kan det vara för detta monster i kassa 5 att förstå att om nu så många kunder "tagit fel" så är det otydligt skyltat/marknadsfört? Hur svårt kan det vara för henne att ta reda på vilka sorter som ingår i erbjudandet så att hon snabbt kan svara på frågan när man vill springa fem meter och byta sin chokladbit? Visst kunden har inte alltid rätt, men en chokladfylld korg-värd av kunder har inte fel! Du har, din sugga!