tisdag 11 oktober 2011

Kallhjärtade Karin

Nu ska jag återigen ta upp en något tabubelagt ämne, och belysa ämnet ur ett annat perspektiv. Så förlåt på förhand för min kalla blick på ett problem vi har i världen.

Häromdagen när jag satt på pendeln in till stan, eller var det ut från, kom en man med utländskt påbrå förbi och lade en lapp på sätet bredvid mig. Han gick en liten vända på tåget och delade ut dessa lappar, innan han vände och samlade in dem. Ärligt talat lästa jag inte så noggrant på lappen, men uppfattade att det stod någonting i stil med "Snälla hjälp mig, skänk en slant". 

Jag har svårt för sådant här. Det är jobbigt att neka en människa i nöd, när man själv har det rätt okej ställt. Men samtidigt så finns det härbärgen, det finns socialen, det finns stöd. Och det finns en risk att när man skänker slanten direkt till personen är det inte alltid att den slanten går till det man tror. Jag vill inte påstå att alla som tigger missbrukar  förtroendet, men tyvärr ändå en för stor del. 

Samtidigt som jag blev lite illa till mods, blev jag arg och förnärmad. Har sitter jag i godan ro och försöker slappna av efter/före jobbet, till och med betalat för min transportering och med det att rätten att få sitta ostört,  och så ska han komma där och få mig att må dåligt! Hade han varit ett företag hade jag anmält honom för brott mot marknadsföringslagen. Eller i alla all mot god marknadsföringssed.

Det är nämligen aggressiv marknadsföring, vilket inte är tillåtet. Man får inte anspela på folks dåliga samvete. Att köpa en produkt (i detta fall ett gott samvete över att man gjort en god gärning, alternativt att man köper tjänsten att han lämnar en ifred) ska vara ett eget val och även om man får påverkas hur mycket som  helst ska inte köpet grunda sig i rädsla eller liknande. 

Tillika så har jag svårt att tro att han skulle ha tillstånd från SL att idka verksamhet på deras. De reklamplatser som finns på tågen och plattformarna, har nog diverse företag betalat dyra slantar för, och de är välarbetatde så att de ska synas effektivt, men samtidigt inte störa resenärerna allt för mycket. Så att denna marknadsföringsform skulle få försigå är föga troligt.  

Nu fick således mannen i fråga i slutändan ingen slant av mig. Om det var på grund av att jag ogillade hans marknadsapproach eller det faktum att jag lever i året 2011 och aldrig bär kontanter, låter jag vara osagt.

Inga kommentarer: