Så blev det som jag trodde. Jag svär, jag gjorde det inte med flit! Men jag förvarnade alla om att jag skulle vara dålig på att underhålla denna blogg. Men som den naiva kristna flickan jag är, ger jag aldrig upp hoppet!
Idag var jag på en intervju. Eller om jag ska ta det från början kanske så blir det mer lättläsligt...
Förra terminen kom en kvinna till vår föreläsning. Hon var doktorand på ett psykologiskt institut i Tyskland, och hon var där p.g.a. en studie hon gjorde om "unga vuxna", d.v.s. personer mellan 20-30år, i Europa. Studien bestod dels i en enkät dels en kvalitativ intervju i tre städer i Europa. Göteborg i Sverige, samt en stad i Tyskland och en i Italien, kan dock inte erinra mig vilka städer. Hur som haver, intresserad av undersökningar och människor som jag är, anmälde jag mitt intresse till att bli intervjuad efter enkäten. För övrigt kan jag ju nämna att hela studien handlar om unga vuxnas relationer till familj och vänner, vad man prioriterar i livet och när man anser sig vara vuxen. Detta är ungefär vad jag ikväll, med ett glas rött i handen, tänkte smådiskutera.
Så idag var jag då på denna intervju. Det var väldigt bra ställda frågor som skiljde gott på hur jag känner idag och vad jag tycker generellt. Men den var tyngre än jag trodde. Mer intim än vad jag trodde. Ändå lyckades jag svara på hennes frågor ärligare än jag trodde.
De frågor jag fick ställda till mig var väldigt tänkvärda och relativt svåra. Att förklara min relation till min familj, hur den sett ut och hur jag tror den kommer att se ut var mest personligt, till de frågorna visste jag dock redan svaren, bara att jag aldrig berättat för någon. Ingen har ju frågat. Men varför jag har denna relation, vilka positiva och negativa ting jag har fått utifrån min uppväxt... hur ska man svara på det? Min uppväxt, mina valmöjligheter utifrån andras val har ju format den jag är idag - både på gott och ont. Jag vill inte ändra på min personlighet, så hur kan jag se vad som har varit negativt och vad som varit positivt?
Men det är svårt att vara ung vuxen idag. Att veta att man måste ta ansvar och skaffa ett jobb, en utbildning, en inkomst. Att bli något, att bli någon. Hela tiden en press på att man måste
synas, för syns man inte finns man inte. Man ska ha kvar sin ungdom och blogga, finnas på communities och gå på krogen. Samtidigt ska man bli vuxen, ha ett ansvar, skaffa ett "praktiskt" socialt liv samt inte springa hem till mamma när man ska tvätta.
Kanske är detta bara mina åsikter, men jag tror att alla kan hålla med till någon del av det. Som ung vuxen idag är man kluven. Vi har det bra i och med det att vi har möjligheter. Gratis skolgång, rätt till bostad, relativ lätt att få jobb (kanske inte drömjobbet men bara ett inkomstgivande jobb). Samtidigt har vi denna sociala press på oss. För alla kanske det inte upplevs som en press, bara ett nöje, men alla dessa vimmelfotografer på krogen för att man ska läggas upp på en sida för att visa "hej, jag är cool och social, jag går på fester och känner många". Att man ska lägga upp bilder på sig själv på facebook och bilddagboken och folk räknar hur många vänner man har i sin vännerlista på helgon eller whatever allting heter.
När är man vuxen? Vad gör en vuxen? Vad måste man genomgå för att bli vuxen? Är det att ha jobb? Att bo själv? Nej, då skulle jag känna många vuxna, men alla dem är ju inte det, de är ju bara precis utkomna från tonårsfasen, som jag. Är det vid en viss ålder? Nej, får många över 25 bor fortfarande hemma, pluggar och lever ansvarslösa liv. Är det när man fått barn? Flyttat hemifrån? Genomgått en själslig resa? Lärt sig dricka rött vin? Gift sig? Är den en kombination av dessa variabler eller är flera kombinationer möjliga? Jag vill svara, men hittar fel i alla svar som kommer.
Jag vet inte när man blir vuxen, jag vet bara att jag inte är det än... och trivs med att ha en bit kvar. Nu är mitt röda vin slut, så jag ska gå och ta lite saft och sätta på en animerad film...
Glöm inte att andas/This is Karin, signing off...
