Man är inte ung och dum längre...

I helgen kom Mölndalsbon på besök. som vanligt fick han agera handyman limma stolar och byta lampa. Måste ju underhålla karln!

Det blev en tripp i staden, inget konstigt alls, bara jag och min manly man.

Mölndalsbon med mustach på ett byggvaruhus
- inget ovanligt for a manly handy man!

När Mölndalsbon tyckte att jag blivit lite för självständig gav jag som förslag att vi kunde se på skräckfilm. Jag har en handfull på min att-se-lista, men att bo själv i stora staden vinter, ökar inte min lsut att titapå dem ensam. Så vi matade på lite excorsismen och anant smått och gott som han kunde rädda mig ifrån.

Sen åkte Mölndalsbon hem...

Första natten själv igen vaknade jag 04.15 kallsvettig och vettskrämd över att mina bästa kompisar var besatta. Tog mig närmare timmen innan jag kunde somna om, vilket var uppskattat när väckarklockan stod ställd på 05.50.

Natt två hemsökte vanställda figurer och döda foster mig och det hela väckte mig kl 04.20. Även om jag kunde lugna mig lite snabbare, blev det bara småslumrande tills dess att det var dags att stiga upp.

Med rysningar och magknip beslutade jag mig att gå till sängs inför natt tre med lampan på toa tänd. Happy thoughts happy thoughts in i det sista.

Vet inte om det var ljuset, mina tankar, samtalen med Mölndalsbon eller bara det faktum att jag börja glömma filmerna vi såg (som för övrigt var rätt kassa), men denna natt sov jag som en stock.

Men av alla tre berörda dagar, är jag som tröttast idag?

Det är rätt konstigt. För flera några år sedan kunde jag se hur mycket skräckfilm som helst! Jag och tjejkompisarna hade filmhelgen där vi bara såg film på film på film, och gick sen hem kl 2 på natten. Inga problem. Nu får jag ont i magen redan vi förtexterna. En kompis sa till mig för ett tag sedan, att jag borde bara betala för en tredjedel när jag hyr skräckfilm eller ser det på bio - för resten av bilden täcker kudden!

Nä, det blir tamejtusan romantiska komedier för resten av livet nu tror jag bestämt.

Fricking tics!

En fästing!

En fästingjääävel i hela mitt liv. En enda! Tro fan att jag fått borrelia!

Läkarbesöket var dock mer smärtfritt än själva bitningen. Han hinner inte ens stänga dörren och fråga "Hur var det här då? Eller förresten, det ser jag!"

Mamma i luren, lappen kvar på kameran och en ring med bett i.

Antibiotika i två veckor. Och det är ju inte ens snyggt!

Och som mamma säger; Varför ta på sig skulden själv när man kan skylla på andra? Så jag skyller på Mölndalsbon. Den fästingmagneten kan gott ta på sig det här! Lite tröst i att jag på grund av detta tänker unna mig en extra Göteborgstripp till helgen. På dätta behöve ja la lite goa tjommar kring maej!

Alert alert!!!

Sitter nu och känner mig lite befläckad, våldförd på, kontaminerad.

Satt på soffan i godan ro och svarade på mejl. Intet ont anande.
Tic tac tic tac
När kvällningen kommer blir man ju lite sådär att man sträcker på sig och kliar sig lite i nacken.
Tic tac tic tac
Får ett sms och kliar mig lite på axel.
Tic tac tic tac
Hittar ett litet sår som har en hudflaga.
Tic tac tic tac
Det där är ingen hudflaga.
Tic tac...
(Jag vet inte om det var jag, värden eller grannen som hoppade högst)
BOOOM!!!
Fästing! Fästing! Jag har fått en fästing! AAAHH! Ta bort! Ta bort! Jag dööör! Jag får borelia! AAAHH!!!

Jag är fortfarande lite berörd och bestört.
Freaking tics...

Nej, jag tänker inte räkna detta som en oskuld då det var ytterst ofrivilligt.
Freaking tics...

Lördagen den 14e

I morse gled samtalsämnet in på kommande vecka. Efter en snabb presentation från båda parter kunde Mölndalsbon och jag snabbt konstatera att vi inte skulle se varandra på en vecka från och med att vi går och lägger oss ikväll (han ska upp så jäkla tidigt imorgon att han kan ju bara drömma om att jag frivilligt kliver upp då på en söndag). Solen sken så vi bestämde att någonting måste vi ju hitta på.

Det blev till slut en dag på Liseberg.

Så då var året premiär genomförd. Vi tog cyklarna bort i förmiddags och årskort införskaffades. Ganska snabbt insåg jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Jag åker berg- och dalbanor. Det är det jag åker. Är det en varm dag kan det bli någon av vattenattraktionerna, men annars är det berg- och dalbanor. De är över snabbt och man blir inte yr. Sist jag åkte något annat var på Noliamässan i Sundsvall någonstans kring millenniumskiftet. Då åkte jag kaffekopparna, och det slutade inte så bra. Men här går jag ändå med en person som vill åka allt - men av någon anledningen aldrig åkt varken Balder eller Kanonen - och som till råga på allt menar att hans favorit är Slänggungan!

Men men, jag har ju gett mig själv ett löfte om att säga ja till mer, och stunder som dessa får jag ångra mig grovt. Sagt och gjort, vi ställer oss i kön till första åkattraktionen vi stöter på (okej, inte riktigt den första, men vi kände att Flygande Elefanter inte riktigt var vår grej). Så det blev HangHai. Man är placerad på "en roterande platta", med fötterna utåt, och åker fram och tillbaka på en 15 meter-nånting hög ramp. FY FAN VA KUL!!! Var tvungen att stretcha kinderna efteråt för jag skrattade så mycket!

Så hela dagen gick åt, trots att det började regna. Vi åkte både det ena och det andra och Mölndalsbon fick till och med upp mig i gungorna två gånger, och jag han i Balder samma antal. Kan inte påstå att gungorna var en favorit, men de var inte så farliga som jag trott. Tillika var inte AtmosFear lika illa som jag trodde, men jag trodde det in i det sista.

På vägen upp såg alla vettskrämda ut...

På en gång när vi ställde oss i kön var jag nervös, jag har aldrig ens åkt fritt fall för barn, ska jag åka denna som de påstår är Europas största? - Gulp! Men i kön minskade nervositeten lite, då man såg att alla som åkt upp med stenansikten kom ner gapskrattande och spralliga. Men när jag satt där i stolen passade jag på att förkunna mitt testamente och förklara min kärlek för mina vänner, även de som inte var där. (Psst, Erik, om du läser detta - Micke säger att du kommer få ärva hans akustiska, jag lovar att vittna om det blir någon tvist när han dör). På vägen upp, då jag borde njutit över den unika utsikten över Göteborgs stad, grämde jag mig i mitt beslut och nonupelkollade spännbanden och hade ungefär samma klump i magen som jag får när jag ser på skräckfilm. Och när spärren släppte och vi började falla, kan jag erkänna att jag skrek som en tjej. I alla fall i några sekunder. Precis som alla andra attraktioner är de över innan de ens har börjat, och det var inte en bråkdel att falla ner som det var att åka upp. Men jag gjorde det - jag åkte Atmosfear!

Men i kategorin roligaste attraktionen över dagen måste jag dock medge att nominerade Spegelhuset har en god chans.

Brainiacs!

Fun for everybody!

Till slut hade det regnat så mycket att vi tänkte att vi lika gärna kunde åka en vattenattraktion. Det var ändå bara 10 minuterskö på den. Sen åker vi hem. Men... då kom jag på att jag inte spelat på ett enda hjul. Attraktioner i all ära, men man kan inte gå på Liseberg en hel dag och inte låtit speldjävulen tagit över en enda gång. Jag gjorde en snabbspaning runtom mig och konstaterade Toblerone lät godast. En peng lades fram och 15 sekunder senare var vi 2kg choklad rikare!

Så en riktigt lyckad dag blev det, och ännu inte slut. Fortfarande lite frusna efter regnet och att cyklat hem, ska vi efter en vaaarm dusch mysa ner oss i soffan med god film. Jag klagar inte på mitt liv idag.

Plågar mig själv...

Igår unnade jag och Mölndalsbon och en film innan vi gick och la oss. Jag kände att jag för en gång skull inte var sugen på någon specifik genre, och Mölndalsbon fick välja, resultatet blev en skräckfilm.

Jag har i teorin inget emot skräckfilmer. Ofta är de väldigt spännande och jag vill verkligen veta hur det hela ska sluta. Men min resa dit är allt annat än smärtfri.

Nu visade det sig att filmen vi valde, Dead End, var en rätt tam skräckfilm. Jag skulle inte säga dålig, men lite tunn i storyn. Idén var bra, men någonstans på vägen slutade författaren liksom bry sig, och regissören var nog bara ute efter att göra en film, skit i vilken. Tanken var god så att säga. Men detta innebär inte att jag var mindre rädd för det.

Av någon anledning klarar jag inte av skräckfilmer. Jag får en stor klump i magen, spänner hela kroppen och mår verkligen fysiskt dåligt. Samtidigt vill jag verkligen se! Det värsta är när jag glömmer kolla upp hur lång filmen är, så jag kan hålla koll på hur långt det är kvar när det blir alltför jobbigt bakom kudden. Då kam man lista ut hur många till som kommer dö, när klimax kommer komma och så vidare. Men såklart hade jag inte kollat det igår. Vissa får en adrenalinkick eller något sådant av att bli rädd. JAg kan inte säga att jag får det. Jag mår bara dåligt. Och trots det lama slutet var Mölndalsbon tvungen att tända lampan på toaletten åt mig och jag såg säkert 15 vita damer i skuggorna innan jag somnade.

Men nu är jag sjukt sugen på att se Insidious, kommer dock troligen inte kunna vara barnvakt till någon följande halvår.

Brevisnuntiusoperamphobia

I morse när jag satt och åt frukost hörde jag ett dubbelplingande ljud ifrån sovrummet. Helt plötsligt fick jag en klump i magen. Jag borde gå och titta efter. Men jag ville inte. Jag ville äta i lugn och ro! Sen tänkte jag att det kunde vara något viktigt, och någon som behövde nå mig asap. Fast om någon vill ha snabbt svar, får de väl vara så lov att ringa! Helt plötsligt hördes ett dubbelpling till. Hjärtat fastnade i halsgropen och ångesten ökade. Tänk om det är någon som vill hitta på något idag och som låter roligt, att det sabbar alla mina planer för dagen. Halvt deprimerad gick jag bort och kollade och det visade sig att det ena inte ens var ett textmeddelande utan en påminnelse om uppgradering, och det andra var påminnelse om möte på måndag. Stående med telefonen i handen konstaterade jag att jag lider av brevisnuntiusoperamphobia, rädslan för sms.

I dagens bigbrothersamhälle är det inte konstigt att en viss paranoia uppstår. Vart vi än befinner oss vill andra kunna hålla koll på oss, nå oss, veta vad vi gör och ändra det.När det plingar på dörren och jag inte väntar besök går mina tankar till dörrförsäljare, våldtäktsmän, tv-pejlare, eller ännu värre - grannen! Grannen är värst därför att med denna person måste man vara artig och social, om man har gjort något fel som glömt tvätten i maskinen så måste man möta denna människan någon gång till i sit liv. 

Tillika är det urbota jobbigt när någon ringer från hemligt nummer. Jag kan inte välja om jag vill prata med personen eller ej, eftersom jag inte vet vem det är. Men den som ringer vet vem jag är, och det övertaget gillar jag inte att hn har. 

Men sms, sms är vedervärdigt! Svarar man på en gång, så vet folk att man har telefonen i handen och börjar konversera! Hela tanken är väl att det är meddelanden som kan vänta någon timma!? Och om jag väl ger en två tre svar tillbaka och sen inte orkar bry mig om det fjärde plinget, kan jag få en halv utskällning för att jag inte svarade på en gång! 

Shit nu plingade det till igen... Våga titta? Oh, en inbjudan till ett par kompisar som flyttat... Men åh, ikväll. Ska jag bestämma det helt själv nu? Det kan jag ju inte... Ska jag svara nu att jag inte kan svara på det nu, och riskera att påbörja en smskonversation som kommer störa mitt bloggande? Eller ska jag vänta med  att svara och riskera glömma bort detta sms, och missa en trevlig kväll? Jag väntar till efter jag skrivit klart.

Jag gillar egentligen inte hur sms används idag. Okej, jag kan vara rätt duktig på dem också, och mycket kommer väl av att alla idag har fria sms. Men jag förväntar mig inte svar på en gång, och gör jag det, ringer jag typ tre sekunder efter jag skrivit. Men folk vill ha svar på en ång. Folk vill undvika det trevliga i att ringa. "Ska vi ta en promenad nu?" har jag fått några gånger. Om jag inte är hemma och tillgänglig, Har meddelandet förlorat sin innebörd när jag väl svarar. Om jag kan, så vore det trevligare om mina vänner ringde och frågade det.  

Sen får ni missförstå mig rätt. Alla sms är inte otrevliga att få, och vissa gången kan en konversation i meddelandeform vara vettig. T.ex. på tåg, så slipper man att samtalet bryts var tredje minut. Eller de gånger, svar kan komma med en timmes mellanrum.

Jag vet egentligen inte varför jag tycker att det är så jobbigt, men det där plingande ljudet ger mig bara en känsla av att jag helt plötsligt har plikter som jag måste sköta på en gång

Trots mitt nya fina skal, har jag en hatrelation till min telefon...

Brevisnuntiusoperamphobia kommer från latins Brevis (kort) nuntius (budskap) operam (tjänst) phobia(fruktan) /kort budskap tjänst => short message service =>sms! Om ni inte fattade...

Vändag

Ursprunget till titeln är att denna dag i Finland (vad jag har hört) kallas för vändag, och jag tycker det är så mycket vackrare.

Jag har aldrig varit någon "alla hjärtans dagare". Det är väl många som kan joina mig i den gruppen, men jag har faktiskt aldrig gillat den. Självklart gav jag mama och papa kort och frukost på sängen, men kortet var mest för att vi hade timmar ägnade åt detta i skolan, och frukost för att jag för en gång skulle klev upp före dem. I år tog det mig faktiskt ett tag innan jag fattade att det var idag. Som tur är var Mölndalsbon lika haj på datumen... 

Det som jag tycker är mest fel med denna dag är att den har blivit så fokuserad på ens eventuella partner. Det ska vara bio, middag, romantisk film och nallebjörnar. Med ens partner har man ju redan en dag. Årsdagen! Vissa har till och med det datum man träffades, blev ihop, flyttade ihop, förlovade sig OCH gifte sig. Inte tusan behöver dessa en till dag - de kommer ju att bli ruinerade!

Jag kommer ihåg en alla hjärtans dag som jag nog måste klassa som min favorit (att jag inte kommer ihåg så många fler behöver vi inte nämna). Det var i gymnasiet någon gång. Det var så mycket då, alla skulle ha pojk- och flickvän. Hade man ingen, var man ingen. Och gå på stan och ficka första veckorna i februari var ju en pärs! Hjärtan och parerbjudanden överallt. Så jag och några nära och kära tog tag i saken och hade en traditionell tjejkväll. Middag för tio istället för två. Tror till och med vi slog på stort och hyrde någon action mitt i alla komedierna och skräckisarna. Singelkväll var ursprunget, men vänskapskväll blev temat. Dock höll jag på att bli ursparkad när jag och Linn... eller så kan det varit Anna... vi bestämde oss i alla fall att vi var trötta på singellivet och blev ihop. Men när de andra menade att om efterätten bara var för singlar, gjorde vi slut.

Ikväll blir i alla fall bra. Efter ett kort samtal med Mölndalsbon så fick jag veta att hans repning var inställd ikväll och det innebär att jag kommer få tillbringa kvällen med mina två livs kärlekar. Michael och Frida!

Och jag har sådan tur att förutom att jag älskar dem, så gillar de varandra också!

Det enda som saknas nu är ett tjejsnack/glas vin med Sonja så hade dagen varit perfekt. Tyvärr tror jag inte det hinns med då jag varit lite laidback idag (men hey! jag har sovit en hel natt och ätit frukost i god ro första gången på fem dagar!). Och förresten, jag överlevde helgen! Woho! En oskuld till tagen!

Epifani!

Ibland är det riktigt praktiskt att jag är så smart, mångsidig och tar in andras (läs egna) problem. Denna morgon, när jag fortfarande låg kvar i drömstadiet och fick revbensmassage av katten, kom det till mig. Min ångest för skidresan är ju ett skolexempel på trygghetszonen!

Att jag inte kom på detta tidigare, jag har ju till och med hållit i utbildningar om det! Trygghetszonen är ingen komplicerad teori. Så dags för en kognitiv intervention.

I min trygghetszon trivs jag. Det är inget konstigt med det, det är ju det som är hela grejen. Jag brukar utsätta mig själv för prövningar för att vidga min zon, och enligt mig själv brukar jag klara av det. Det största som jag har hittat är att det är så mycket lättare att vidga min zon när jag själv väljer att kliva utanför den än när jag blir utknuffad. Frågan är väl kanske då huruvida jag verkligen har klivit utanför min trygghetszon när jag gör det med så stor kontroll? Men, men, det är en annan diskussion som jag förnekar.

För er som aldrig har hört talas om begreppet tar vi en safety zone 1.01. Se din omgivning och din självkänsla som en cirkel. Det som faller inom cirkeln är allt som du känner dig tillfreds och/eller okej med att göra. Allt du känner oro för faller utanför. Många lär-dig-växa-gurus menar på att enda sättet att växa som människa är att vidga sin cirkel (hö hö). Det kan vara allt från att gå på stan osminkad, lära sig tala inför grupper till att hoppa fallskärm. Whatever...

Så, skidresa och min personliga trygghetszon. Ramla i liften, fylla jackan med snö och slå mitt personliga rekord i blåmärken. Detta räknar jag med. Det är inom min zon. Att göra bort mig offentlig lärde jag mig för länge sedan var ett måste i min zon om jag skulle kunna må pyskiskt bra - det händer rätt ofta så att säga. Jag ser det inte som att skämma ut mig, utan som att bjuda på mig själv! Svår gränsa att tänja, men jag gjorde det. Däremot resten med denna skidresa... Idag kom jag på att jag faktiskt inte ens vet hur man spänner på ett par pjäxor! Det är helt utom min kontroll - därmed utanför min zon.

Så... För att få detta att att falla innanför min zon alternativ att göra det till ett medvetet kliv utanför, så tänker jag införa all kontroll jag kan i detta. Jag tänker pressa Mölndalsbon på information om tider, dagschema, kartor över backarna etc. Jag är redan inne på min tredje lista inför resan. Planering, förberedelser, snygga kläder och Excel är A och O för detta. Nu tamejfan ska det bli bra!

Riktigt stor klump i magen...

Vad har jag gett mig in på???

Om en vecka står jag (förhoppningsvis) i en backe i Hemsedal på ett par skidor. Fråga mig inte varför... För varje dag som går minns jag mindre och mindre varför jag svarade ja till denna resa.

Jag kan åka skidor... tror jag. Har bara gjort det en gång, för tio år sedan ganska precis. Men då gick det ju! Gick inte så snabbt, men jag bröt i alla fall ingenting - alltid något! Så det borde ju gå denna gång också. Men det känns lite ångestladdat. Jag misstänker att känslan kommer bli som när man står på högsta trampolinen redo att hoppa. Man vet att man kommer överleva, men man vill inte hoppa. Och det roliga är: det är inte smärtan vid ett eventuellt magplask som man oroar sig över - utan att det är så pinsamt att alla kan se. 

Jag ska få låna ett par skidor av en kollega, men troligen får jag inte dem förrän någon dag innan vi åker så jag kommer inte ens hinna göra ett provåk innan. Så, när jag om en vecka står/ligger/vinglar där i backen kommer jag vara så utelämnad en brud kan vara. Är ni i Hemsedal och vill ta fördel av en tjej i hennes svagaste punkt är det bara att leta efter mig i barnbacken. Jag kommer bokstavligen ta rygg på folk, lägga tyngden på dalskidan, ha samma dalskida hela tiden, och bara längta till after skin.

Eller, jag längtade till After skin (skien...ski't?). Tills jag igår fick reda på att NEJ, man får inte ens fixa upp sig till detta. Man ska komma direkt från backen. Men detta tänker jag faktiskt ignorera. Om jag har tagit mig nedför en backe fler än en gång så tänker jag gå och kamma håret och sätta på mig ansiktet innan jag visar mig för mer folk! Åtminstone för att ingen ska känna igen mig från backen.

Men hur gör man då???

Nej, det där med snö är inte riktigt min miljö. Så efter nästa helg kommer det bli bara en massa filmmys, facebookande, vin i stan etc. för mig.

Att våga fråga...

"Från den stunden vi vaknar på morgonen tills dess att vårt huvud träffar kudden på natten, är våra liv fyllda med frågor. De flesta är lätta att besvara och glöms snart bort. Men vissa frågor är mycket svårare att ställa eftersom vi är så rädda för svaret... Och vad händer när vi frågar oss själva den svåra frågan och få svaret vi har hoppats på? Tja, det är då lyckan börjar." - Bob Daily

Har varit så rädd för att fråga att jag inte ens märkt av att jag försummats andra frågor.


Nu är det nog dags för lite svar.

For the very first time...

Första ögonkastet, första "hej"-et, första kyssen... första gången man gör ett grisljud när man skrattar, första gången man spiller på sig, första plumpna skämtet. Ja, fy fan för första dejten!

Min goda vän skulle på dejt igår. Hennes andra första dejt nu sen singellivet började för henne. Mindre nervös denna gång, men oh så nervös! Vi tjejer började såklart strategiskt prata klädval. Inte för utmanande, vi vill inte verka som att vi ger bort mjölken gratis. Inte för nerklätt,vi bryr ju oss! Det var torsdag, så inte för uppklätt men ändå fint, och passande vad man än hittar på. Byxor? Leggings? Urringat? Kavaj? Jacka? Håret utsläppt? Uppsatt? Allt för att hitta den där perfekta kombinationen som ser helt ledig ut. Ni förstår inte hur ansträngande det är att se naturlig ut.

Sen då? Vad ska de prata om? Jobb? Ja, det var ju kul i en kvart. "Vad har du för intressen". Värsta frågan att få och fulaste att ställa. Bättre att då fråga "Vad brukar du annars göra?" Glo på TV och fixa naglarna.... Okej, där var dejten slut.

Minns själv mina senaste första dejter. Så nervös jag var. I vissa tillfällen kan jag bli riktigt ordentligt blyg. Tillfällen där man blir bedömd efter sin personlighet och utseende. Som vid en första dejt! Jag är fortfarande lite stolt att jag gått på dem ändå. Men som sagt... nervös var man. Tänk om man säger något dumt, ett skämt som inte går fram, man är inte tillräckligt intressant eller rolig. Eller, Gud förbjude, det blir en pinsam tystnad!

Men så i nervositetens klimax, precis innan man träffas och det enda man kan tänka på är huruvida man har fot-/handsvett eller mascararingar under ögonen, minns jag ett råd jag fick i ett helt annat sammanhang. "Du ska prata om det du har gjort, och det finns ingen annan som kan det bättre än du, så varför vara nervös?" 

Så det gjorde. Skitsamma och de inte tycker jag är intressant, their lost! Jag är mig själv, pratar på om det jag känner för. Funkar det, så funkar det. Funkar det inte, så var det inte så ansträngande i alla fall. Och nu sist, så funkade det ju...

Fick för övrigt ett samtal från ovannämnde vän (precis efter jag somnat) "Fatta vad kul jag har haft! Även om det här inte skulle bli någonting så har jag fått en riktigt bra kompis!"

Se, vad är det värsta som kan hända?

/K

72 oskulder

Ibland är tankegången lång. För att kort fatta ner den gick det ungefär så här för mig: "Är jag en bra människa? Jo, men det är jag, tillräckligt i alla fall för att få komma till himmelen! Vad är himmelen? Enligt islam får man 72 oskulder (eg. huri). Jag vill ha 72 oskulder. Jag ska ta 72 oskulder!"

Så bestämde jag mig för att göra 72 saker jag aldrig gjort förut! För att förtydliga så använder jag "oskuld" som en metafor för något jag inte har erfarenhet från. 

Jag tyckte att detta passade bra in i mitt försök till en ny livstil; Att säga JA mycket oftare. Att ge allt en chans och pröva saker åtminstone en gång! Denna livsstil har jag försökt anamma senaste åren, men det har gått sådär. Men 2010 är mitt år, och jag har tagit fler chanser. Gått på fest där jag i princip inte känner någon, följt med på något jag inte riktigt vetat om jag vill göra, tackat ja till saker jag annars hade varit väldigt pessimistisk till och mycket mer. Och det har gått bra. Jag har träffat nya trevliga människor och känner inte att jag har slösat någon tid. Jag har inte vunnit varje gång, men jag har aldrig förlorat! Nu tänker jag inte gå in så mycket mer på dessa chanser då vissa av dem är rätt privata. Men kort sagt har jag slutat vela och tveka. Får jag en möjlighet så tar jag den.

Så åter till oskulderna. Jag tänker inte sätta upp något tidsram för detta - man ska inte stressa. Jag tänker inte heller sätta upp några kriterier för oskulderna. Känns det som något nytt för mig är det det. Det kan vara ett ställe jag aldrig besökt, en maträtt jag aldrig ätit eller lek jag aldrig lekt. Jag ska dock särskilja på vad som är en oskuld och vad som bara är något jag sällan gör men nu sagt ja till.

Jag har egentligen redan tagit ett fåtal oskulder, men för räkningens skull tänker jag nollställa och börja om. Så håll utkik för kommande händelser!

I helgen ser det dock inte ut som någon oskuld blir tagen, men sagt ja till lite grejer jag för ett år sedan hade varit för lat och pessimistisk till att göra.

In the end of the day, mate - it doesn't matter!

/K

Allt du säger måste inte vara sant, men sannolikt...

Det jag nu kommer att berätta är inte sannolikt alls, men jag garanterar att det är sant.

Som jag skrev igår så skulle det iväg och badas. Detta genomfördes. Efter det skulle den manliga delen av sällskapet spela frisbeegolf. Jag är ingen atlet och hade till för bara någon månad sedan inte ens hört talas om detta. Framför mig såg jag pojkar springa omkring med golfklubbor i vädret, försöka pricka en frisbee... eller nått. Men men, sagt och gjort. Djupare och djupare in i skogen tog pojkarna mig - jag började nästan bli orolig. Men sen kunde jag inte sluta skratta. Man ska alltså kasta en frisbee en halv kilometer bort, in i skogen, och pricka en korg. Detta hade de tänkt att jag skulle göra.

Så... Karin har alltså: spelat frisbeegolf, som jag tror räknas som en "sport", OCH gått omkring i skogen. Det var så mycket skog att jag till och med såg ett rådjur... eller, tja. Dess bakdel...

Den är liten på bilden, för skogen var så stor. Men den bruna fläcken mitt i  bilden är Bambi.
Jag är dock väldig osäker på om det kan räknas som sport. JAG TYCKTE JU DET VAR KUL, och det brukar inte gå ihop. Men som det är sagt så är golf ett sätt att förstöra en trevlig promenad på, och frisbeegolf kan jag ju knappast säga var ansträngande, även om det var svårt.

Och hur tror ni deet hela slutade? Fästingplock.

/K

Vad är det som lurar i mörkret?

Ligger i min säng just nu, och tänkte att jag skulle unna mig själv en liten film innan jag somnar. På grund av den hetta som just nu råder på västkusten, står för en gång skull mitt fönster öppet. Och vad flyger då in och täcker min datorskärm, om inte en fin liten mal. 

Nu kan jag inte sluta höra ljud i rummet. Som jag ser det har jag fyra val. Jag kan antingen;

1. Gå och stänga fönstret. Detta skulle dock innebära att det blir extremt varmt i rummet och jag får antingen öppna dörren och troligen få sällskap av en hårig katt, eller stänga av datorn och strunta i filmen. Oavsett, så lär rummet ändå vara för varmt för att få en god nattsömn i.
2. Låtsas som att jag inte hör eller ser något. Detta är väldigt svårt, men jag klarade det ju idag när jag gick i fästingskogen barfota. Bara tänka glada tankar, men när jag kom hem har det aldrig krupit så mycket i kroppen på mig!
3. Ta fram öronpropparna och sätta i både öron och näsa, så inte kusarna kan krypa in i någon hålighet. Detta är dock ett jobbigt sätt att sova på, och risken att jag tar ut något i sömnen är stor.
4. Sova inne hos Jennifer och Sonja!

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, och snart kommer det krypa in en alligator tror jag! 

Karin saves the day

För cirka tre år sedan såg jag min första fästing IRL. Detta var en chockerande upplevelse för mig då den precis hade ätit sig mätt på en kissekatt och var, enligt plockaren, mätt och väldigt långsam. Långsam my ass! Tre sekunder senare var den två meter närmare mig och då jag stirrade den i vitögat såg jag att den i sitt blodstinna tillstånd var redo för efterrätt - nämligen mig! 

För att göra en lång historia kort så klarade jag mig. Två år senare var det dock dags igen. Förra sommaren plockade jag min första fästing. Detta är inte en vacker historia då det tog mig en halv evighet, jag fick inte ut odjurets huvud och personen som hade bettet dog två dagar senare av borrelios. Okej, nu överdrev jag. Men jag fick inte ut huvudet, så det satt kvar i någon dag, och såret jag åstadkom var ganska mycket större än det som krypet skulle ha skapat. Efter denna dag svor jag på mina ofödda barn (Luke och Leia) att aldrig röra en fästing igen. 

Men idag var det en fråga om liv och död! En av dessa avskyvärda spindeldjur hade klamrat sig fast på mitt nu bästa tidsfördriv och tiden var knappt. Jag var tvungen att se faran vitögat... och plocka... 

Fästingen är död, huvudet likaså. Patienten är helt återställd, med ett krigsärr kvar att förtälja historien. Jag däremot har inte återhämtat mig helt ännu och misstänker att jag får lägga på ett år eller två i min redan rätt stora behov-av-professionell-hjälp-pott, men var gör man inte för kärleken!?