Igår unnade jag och Mölndalsbon och en film innan vi gick och la oss. Jag kände att jag för en gång skull inte var sugen på någon specifik genre, och Mölndalsbon fick välja, resultatet blev en skräckfilm.
Jag har i teorin inget emot skräckfilmer. Ofta är de väldigt spännande och jag vill verkligen veta hur det hela ska sluta. Men min resa dit är allt annat än smärtfri.
Nu visade det sig att filmen vi valde, Dead End, var en rätt tam skräckfilm. Jag skulle inte säga dålig, men lite tunn i storyn. Idén var bra, men någonstans på vägen slutade författaren liksom bry sig, och regissören var nog bara ute efter att göra en film, skit i vilken. Tanken var god så att säga. Men detta innebär inte att jag var mindre rädd för det.
Av någon anledning klarar jag inte av skräckfilmer. Jag får en stor klump i magen, spänner hela kroppen och mår verkligen fysiskt dåligt. Samtidigt vill jag verkligen se! Det värsta är när jag glömmer kolla upp hur lång filmen är, så jag kan hålla koll på hur långt det är kvar när det blir alltför jobbigt bakom kudden. Då kam man lista ut hur många till som kommer dö, när klimax kommer komma och så vidare. Men såklart hade jag inte kollat det igår. Vissa får en adrenalinkick eller något sådant av att bli rädd. JAg kan inte säga att jag får det. Jag mår bara dåligt. Och trots det lama slutet var Mölndalsbon tvungen att tända lampan på toaletten åt mig och jag såg säkert 15 vita damer i skuggorna innan jag somnade.
Men nu är jag sjukt sugen på att se Insidious, kommer dock troligen inte kunna vara barnvakt till någon följande halvår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar