När magen kurrar...

Igår slog latheten in. Efter att ha jobbat sent, och på det sedan cyklat hem, började jag nästan gråta av lycka när Sonja föreslog hemkörd kebab till middag.

Så insurfandes på pizza.nu eller onlinepizza.se eller vart tusan Sonja styrde fingrarna, for vi i alla fall. Det blev emellertid mycket velande fram och tillbaka över vilken kebab vi ville ha. "Pommes eller klyftpotatis?" "Den har ananas, den har fårost, den har det inte..." "Är inte feferoni en korv?" - "Nej, det är peperoni!" - "Men salami, då?" "GLÖM INTE EXTRA VITLÖKSÅS!"

Efter vägbeskrivning, tydliga men artiga instruktioner angående löken och betalning dök en nedräkningstimer upp på skärmen. Om 45:00 minuter skulle vår mat anlända... Denna nedräkning blev vårt tidsfördriv kommande 43 minuter... Efter det började vi spekulera hur pizzerian kunde veta detta? Tjöt det ett larm så fort det beställdes pizza via nätet, eller tar det egentligen bara 5 minuter för dem att göra beställningen, men la på lite bufferttid för att se ordern? 

01:45 - "Nu börjar jag bli hungrig på riktigt!" 
01:30 - "Undrar om de fattar hur porttelefonen fungerar" 
01:15 - "Tänk om de kommer precis när den räknat ner!" 
01:14 - ring ring!

Även om jag gladdes över att det var riktig döner kebab i fina slamsor och inte frystorkad karré, så var väl inte maten lika imponerande som beställningsförfarandet. Det var faktiskt min oskuld i att beställa färdigmat övre nätet. Det är inte att jag inte haft kännedomen om det, eller tvekat över det. Det är bara att jag äter inte pizzeria-pizza, och den senaste gången jag var hemma och sugen på kebab och så jävla lat att jag inte kunde kalla på apostlahästarna (har hänt en gång sen jag flyttade ifrån min personliga chaufför (läs:pappa)) så fanns inte det någon pizzeria nära som hade hemkörning och därför blev det billys den gången. Men nu är körsbäret på detta poppat, och jag tvekar att jag gör om det. Nästa gång - lagar jag maten!