Jag är långt ifrån en otoblig romantiker, bröllop är vackert, men tyvärr så är det ju inte alltid det håller, även om det inte längre är mer än hälften som skiljer sig. Att ingå äktenskap är att ingå ett avtal, men att leva i ett äktenskap - det är engagemang. Giftermål är modig, och lite dumdristigt ibland kanske. Men 25 år, det får man ta av sig hatten för oavsett, och särskilt när det gäller mina föräldrar...
Igår firade mina föräldrar silverbröllop. Detta innebär att min syster egentligen är en oäkting, och att jag duktigt nog inte är anledningen till det hela ("hon var väldigt tidig, jag vet att det bara är sju månader sedan bröllopsnatten - men det är så!"). Men trots allt verkar det som att Mama och Papa har funnit varandra. Och det är inte lättja som gör att de håller ihop. Även om de lever i en vardag och semestern gärna går i samma riktning, soffan har en fin markering efter Papa och det alltid är Mama som får planera maten, så har jag sett glimtar ibland. Glimtar av trygghet, nöjdhet och värme.
Jag är ingen krävande kvinna. Visst är spänning och romantik trevlig, men 25 år av värme... då är jag helt klart nöjd...
Grattis Mama & Papa!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar