Karin saves the day

För cirka tre år sedan såg jag min första fästing IRL. Detta var en chockerande upplevelse för mig då den precis hade ätit sig mätt på en kissekatt och var, enligt plockaren, mätt och väldigt långsam. Långsam my ass! Tre sekunder senare var den två meter närmare mig och då jag stirrade den i vitögat såg jag att den i sitt blodstinna tillstånd var redo för efterrätt - nämligen mig! 

För att göra en lång historia kort så klarade jag mig. Två år senare var det dock dags igen. Förra sommaren plockade jag min första fästing. Detta är inte en vacker historia då det tog mig en halv evighet, jag fick inte ut odjurets huvud och personen som hade bettet dog två dagar senare av borrelios. Okej, nu överdrev jag. Men jag fick inte ut huvudet, så det satt kvar i någon dag, och såret jag åstadkom var ganska mycket större än det som krypet skulle ha skapat. Efter denna dag svor jag på mina ofödda barn (Luke och Leia) att aldrig röra en fästing igen. 

Men idag var det en fråga om liv och död! En av dessa avskyvärda spindeldjur hade klamrat sig fast på mitt nu bästa tidsfördriv och tiden var knappt. Jag var tvungen att se faran vitögat... och plocka... 

Fästingen är död, huvudet likaså. Patienten är helt återställd, med ett krigsärr kvar att förtälja historien. Jag däremot har inte återhämtat mig helt ännu och misstänker att jag får lägga på ett år eller två i min redan rätt stora behov-av-professionell-hjälp-pott, men var gör man inte för kärleken!?