När magen kurrar...

Igår slog latheten in. Efter att ha jobbat sent, och på det sedan cyklat hem, började jag nästan gråta av lycka när Sonja föreslog hemkörd kebab till middag.

Så insurfandes på pizza.nu eller onlinepizza.se eller vart tusan Sonja styrde fingrarna, for vi i alla fall. Det blev emellertid mycket velande fram och tillbaka över vilken kebab vi ville ha. "Pommes eller klyftpotatis?" "Den har ananas, den har fårost, den har det inte..." "Är inte feferoni en korv?" - "Nej, det är peperoni!" - "Men salami, då?" "GLÖM INTE EXTRA VITLÖKSÅS!"

Efter vägbeskrivning, tydliga men artiga instruktioner angående löken och betalning dök en nedräkningstimer upp på skärmen. Om 45:00 minuter skulle vår mat anlända... Denna nedräkning blev vårt tidsfördriv kommande 43 minuter... Efter det började vi spekulera hur pizzerian kunde veta detta? Tjöt det ett larm så fort det beställdes pizza via nätet, eller tar det egentligen bara 5 minuter för dem att göra beställningen, men la på lite bufferttid för att se ordern? 

01:45 - "Nu börjar jag bli hungrig på riktigt!" 
01:30 - "Undrar om de fattar hur porttelefonen fungerar" 
01:15 - "Tänk om de kommer precis när den räknat ner!" 
01:14 - ring ring!

Även om jag gladdes över att det var riktig döner kebab i fina slamsor och inte frystorkad karré, så var väl inte maten lika imponerande som beställningsförfarandet. Det var faktiskt min oskuld i att beställa färdigmat övre nätet. Det är inte att jag inte haft kännedomen om det, eller tvekat över det. Det är bara att jag äter inte pizzeria-pizza, och den senaste gången jag var hemma och sugen på kebab och så jävla lat att jag inte kunde kalla på apostlahästarna (har hänt en gång sen jag flyttade ifrån min personliga chaufför (läs:pappa)) så fanns inte det någon pizzeria nära som hade hemkörning och därför blev det billys den gången. Men nu är körsbäret på detta poppat, och jag tvekar att jag gör om det. Nästa gång - lagar jag maten!

Karin saves the day

För cirka tre år sedan såg jag min första fästing IRL. Detta var en chockerande upplevelse för mig då den precis hade ätit sig mätt på en kissekatt och var, enligt plockaren, mätt och väldigt långsam. Långsam my ass! Tre sekunder senare var den två meter närmare mig och då jag stirrade den i vitögat såg jag att den i sitt blodstinna tillstånd var redo för efterrätt - nämligen mig! 

För att göra en lång historia kort så klarade jag mig. Två år senare var det dock dags igen. Förra sommaren plockade jag min första fästing. Detta är inte en vacker historia då det tog mig en halv evighet, jag fick inte ut odjurets huvud och personen som hade bettet dog två dagar senare av borrelios. Okej, nu överdrev jag. Men jag fick inte ut huvudet, så det satt kvar i någon dag, och såret jag åstadkom var ganska mycket större än det som krypet skulle ha skapat. Efter denna dag svor jag på mina ofödda barn (Luke och Leia) att aldrig röra en fästing igen. 

Men idag var det en fråga om liv och död! En av dessa avskyvärda spindeldjur hade klamrat sig fast på mitt nu bästa tidsfördriv och tiden var knappt. Jag var tvungen att se faran vitögat... och plocka... 

Fästingen är död, huvudet likaså. Patienten är helt återställd, med ett krigsärr kvar att förtälja historien. Jag däremot har inte återhämtat mig helt ännu och misstänker att jag får lägga på ett år eller två i min redan rätt stora behov-av-professionell-hjälp-pott, men var gör man inte för kärleken!?

Somewhere in my wallet...

Senaste månaden har jag åtminstone tre gånger tappat ut alla kort i plånboken på någons golv, ett X antal gånger har detta skett i väskan. För ett tag sen tog jag fram mitt MQkort på Gina Tricot, och idag lade jag fram Pressbyråns stämpelkort... på 7Eleven... Dags för rensning!

Sagt och gjort! Nu är plånboken rensad, korten sorterade och kvitton slängda. Jag är redo för mer shopping i veckan! Måste ju få unna mig det nu när plånboken är så finfin!

/K

När allt annat är roligare...

Mycket är jag bra på, men det kan ibland ta lite tid för mig att få tummen ur, och självdisciplin utan morot är inte min starkaste sida. Kanske därför mycket skjuts upp i sista minut, eller så finns det en annan förklaring... 

Igår skulle jag egentligen ha städat. Men det var sååå mycket trevligare att ligga kvar i sängen, och sedan ta min horisontella position vidare till soffan, och göra absolut ingenting. 

Idag sitter jag i skolan (det var ett tag sen men jag hittade ner till bibliotekskällaren) och ska läsa igenom en uppsats och skriva lite. Men oj oj oj vad sugen jag blev på att blogga!

Det borde ju finnas ett ord för detta fenomen. För jag tycker nog mer att det är ett fenomen mer än ett beteende. Ett fenomen är enligt definitionen något allmänt men ändock märkligt. Beteendet är ju att man gör något roligare, men fenomenet är att allt annat faktiskt är roligare än måsten och borden.


Det jag kanske borde göra nu, för att få något måste gjort, är att hitta en morot till mig själv... Okej! Om jag läser hela uppsatsen och gör - nu ska vi se vi måste vara realistiska - 25 % av uppgiften och skickar tre två stycken viktiga mejl, då får jag... choklad? Nej, onyttigt, var det i helgen tillräckligt för resten av veckan... Tacos till middag! JA!
 

I natt jag drömde...

I natt drömde jag tre drömmar...

I den första drömmen rånade jag en bank. Ja, jag var ju inte ensam såklart. Mamma och pappa var med, tillika två kompisar samt en av dessa tjejers kompisar. Visste först inte riktigt varför hon skulle vara med i drömmen, men sen fick jag svaret - hon ägde flyktbilen! Så med hjälp av lite gamla filmknep á la klä ut sig till vakt med mera, lyckades vi komma undan med över 100 000 kronor i kontanter och ännu mer i aktier och andra värdepapper. Jag är lite förvånad att ingen reagerade på oss bakom en fönstervägg eller att stängslet utanför banken inte var larmat. Sen tyckte jag att vi var lite dumma som inte fixade fejkade plåtar till bilen. Men men, vi kom undan.

I min andra dröm gjorde jag det jag gör bäst - shoppar. Var ute i en butik med min mor, min bror och min syster. Jag hade grova problem med att välja färg på läppstift och brorsan hade lovat hjälpa mig för detta var ytterst viktigt. Men syrran ville så klart inte titta på läppstift, hon ville titta på skor. Till slut blev jag så sur på henne, att jag inte ville titta på henne. Sen tar hon fram ett par skor åt mig som hon tycker skulle passa mig. Jag tittade på dem, och blev så sur att jag kastade dem åt 'na!

Den tredje drömmen var dock den mest jobbiga. Jag kom hem på morgonen, som jag gör ibland... annan diskussion. När jag kommer hem märker jag att katten återigen är utelåst på balkongen. Jag släpper in henne, hon jamar och jag ger henne några sekunders uppmärksamhet. Men så börjar hon jama ännu mer och vara riktigt uppmärksamhetssökande. Mer än vanligt. Jag börjar tro att hon må dåligt, för buken hennes är svälld och hon kryper riktigt nära mig. Jag tänker att hon kanske inte fått mat på ett tag och kollar ner till hennes matskålar. Och där får jag svaret. Någon har gett henne våfflor med grädde och BÄR! Bär! - Oh nej! Det som är för syrligt för katters ömtåliga magar. Inte undra på att hon gnäller, hennes mage håller på att fräta sönder inifrån! Snabbt som attan tar jag fram lite mjölk och yoghurt, då det är det enda basiska jag kan hitta, och ger henne att lapa i.

Det behövs ju ingen expert för att förstå dessa drömmar. Jag gör allt för pengar så jag kan shoppa, men shopping är kritiskt samt att jag fortfarande tar på mig skulden för min gamla hamsters död, som dog av fel kost. Eller att jag ska sluta läsa Maria Montazamis blogg...

Det blir aldrig som man tänkt sig...

... men det gör inte så mycket.

 Av gårdagens åtta punkter blev endast dessa genomförda:

• Skickade in min tidrapport, dagdrömde inte efter att räknat ut hur mycket lite jag får i lön denna månad
• Kollade endast Blocket efter ny säng
• Ringde föräldrarna...

Försökte mig på att få ut Jennifer, men till svar fick jag en enorm näsrynkning och svaret "Nej, vi tar en cider på balkongen istället". Sagt och gjort. Det åtföljdes av en film, sen middag med stolta Sonja som sålde bäst igår på sitt jobb. Sen blev jag rålurad på en glass... Mölndalsbor alltså...


Today - work!

Hata inte - älska passivt!

En gammal klyscha är att det krävs mer muskelansträningar i ansiktet att se sur ut än vad det gör att le. På samma sätt går det åt så mycket mer energi till att må dåligt, istället för att bara ta livet som det kommer och vara glad åt det lilla (som flickan sa).

Lyckades räta upp min rygg på egen hand idag. Började tänka de här jobbiga tankarna: Ingen ringer mig, jag är oälskad, jag har inget jobb, jag är värdelös, jag kommer bara sitta hemma och ha tråkigt nästa månad när han är på semester blah blah blah. Sådant som kan komma ibland när man har tråkigt. Men så kände jag att "nej, varför må dåligt när jag kan må bra?". Det har kommit in några timmar extra på jobbet. Den nya kursen verkar intressant för en gång skull. Brorsan kommer troligen nästa månad (Gud, vad jag saknar min bror). Det är inget roligt och det för absolut inget positivt med sig att må dåligt. Så jag tänker skita i det på ren svenska. Jag har kanske många anledningar till att deppa, men jag vägrar!


Så detta är min plan för dagen för att må bättre:

• Läsa några kapitel i The Dirt: Bekännelser från världens mest ökända rockband
• Skicka in min tidrapport och dagdrömma om vad jag ska göra för min lön
• Kolla igenom restauranger med Jempa för lördagens girl's night
• Ringa syrran/Kris och höra om de har möjlighet att hämta en säng åt mig i veckan och slänga min gamla
• Kolla Blocket/Jysk/IKEA efter en ny säng
• Tvinga ut Jempa på en promenad i solen, ska hitta vattnet!
• Sortera bland mina tre kassar med "viktiga" papper
• Ringa lite folk, vet två som ligger i farozonen för att tvingas prata med mig