Små lätta moln...

Idag är en bra dag. Idag skiner solen, i alla fall i mig. Idag är jag bara enormt glad.

Ett litet steg till. Det känns att saker börja hända. Jag är inte framme än, men äntligen börjar saker hända. Att jag sitter på tåget hem gör inte saken sämre. Och det trots att jag efter drygt två timmar bara kommit till Kumla och har två brudar bredvid mig som luktar lite sprit. Men jag bara unnar dem att festa till det på torsdag!

Gick från två tuffa veckor (och en riktig bitterdag igår) till en dag som bara känns som att det vore definitionen av bra. Inget over the top, men inget som helst negativt.

Och hela dagen har jag haft en glad melodi i huvudet som återspeglar en av alla mina känslor idag:

Who effing cares?

Få kan väl ha missat hårchocken vid årets melodifestival. När jag själv satt där på lördagskvällen och fick kvinnans minibuskage inzoomat för mig kan jag erkänna att jag skrattade till lite av chocken och sa något i stil med "stackars henne i morgon när hon för höra om detta!". Sen kom jag på att hon kunde faktiskt vara en av de personerna som inte bryr sig om sådana småsaker. Och ungefär där lämnade jag tankarna om henne. Tills nu...

Wow, sikket ramaskri det har blivit! Det här har verkligen väckt debatten, inte bara om kvinnlig kroppsbehåring, utan även om huruvida man har rätt att skratta åt andra människor.

Det började någonstans med en facebookgrupp om jag förståt saken rätt. Sen en stor bloggerska som attackerade facebookgruppen. En notis i Metro, en demonstration i Malmö, fler facebookgrupper för kroppsbehåring, reportage om att 10åringar undrar om det är normalt, tjejer landet runt som lägger ut bilder på sina behårade armhålor.

Någonstans mitt i alla meningar om förtryckta kvinnor, missvisande kvinnoideal och att det är okej för en tjej att inte raka sig, tycker jag att den viktigaste frågan från Melodifestivalen försvinner.

Är det verkligen okej för män att raka sig!?

They're just to shiny!

En man som helt rakar armhålorna och vaxar magen, stör något djupt rotat i mig och ger mig en obehagskänsla. Jag litar inte riktigt på såna killar.

Själv karvade jag lite för hårt sist som armhålan skulle ansas, så med tre röda småsår (triple blade is da shit!) så kommer det nog bli en dunge, innan jag vågar komma nära med trimmern igen. Kanske ska passa på och vara helt politiskt korrekt och köra varannan armhåla?

That's how I roll

När SJ annonserar mitt tåg en timma sent, går jag och köper en pocket och ställer mig i kön till kaffe. När de annonserar mitt tåg en timma och 45 minuter sent (samt att felet är i Stockholm så sannolikt är all pendeltrafik sen) åker jag hem och lägger mig och hoppas på bättre tur med morgontåget!

Token of affection

Jag är inte en av tjejerna (personerna) som ständigt få fina presenter av sin pojkvän (partner), och jag är inte heller en av tjejerna (personerna) som kräver fina presenter av sin pojkvän (partner). Självklart uppskattar jag presenter, men även de presenter jag får/uppskattar kan till viss del skilja sig från allt som läggs upp på facebook. Inga blommor, inga tända ljus, parfymer eller godmiddag med cupcakes till efterrätt. Jag, jag blir tårögd över ett plektrum...

Hela historien börjar med att jag och Mölndalsbon lyckades få varsitt plektrum efter Edguy-konserten i höstas. Mitt plektrum hamnade på hyllan, medans Mölndalsbon förvarades i en lite lufttät burk. Vid senare tillfälle framkom det att Mölndalsbon använt mitt plektrum för att han "hade inte hittat något annat just då". Jag blev lite muttrig och menade att han kunde ju använt sitt eget då istället för att slita på mitt. Vid ännu ett senare tillfälle framkom det att Mölndalsbon hade fortsatt använda mitt plektrum för att "det är så bra, lagom hårt och skön att hålla i" (som flickan sa!). Jag blev ännu mer muttrig för nu hade loggan börjat att skavas av. 

Men så i morse, innan Mölndalnsbon gav sig iväg på turné, lägger han helt apropå ingenting, sitt Edguy-plektrum framför mig. "Den får du" är allt som sägs.

Det är kärlek...

Men jag måste ju erkänna att Edguy-plektrumet bleknar lite i jämförelse med mitt andra Rockstar-plektrum. 

Typiskt...

I helgen unnade jag mig själv en ny tekopp. En riktigt stor en som ska rymma mycket te så jag slipper hämta nytt flera gånger.

Problemet med en stor kopp är att den lätt blir tung. Problemet med en tung kopp är att den inte gör sig bra i en ekvation tillsammans med klumpiga Karin. Konsekvensen blir en säng full med söders blandning.

Jag är inte den som är den och jag tycker att omväxling förnöjer. Men sängvätning, oavsett typ, is not my cup of tea!

Published with Blogger-droid v1.7.4

Chips - gott...Hamburgare - gott...

Säger som Sean Banan: 

Fredagsmys - jävla bra. Syrran i stan - jävla bra....

Inte så bra...

Men annars är det jävla bra!

Psykiskt påfrestande

Det är alltså inte bara jag som lider av brevisnuntiusoperamphobia!

Läste i Metro idag och såg även en längre artikel på SVT angående stressen som mobiltelefoner orsakar. Och jag håller så med! Det är ju ångestframkallande! (Läs gärna artikeln genom att klicka på länken ovan)

En av mina kollegor har lugnet att låta sin mobil ringa om hon inte har tid att prata. Konsekvensen har dock blivit att jag har fått en extremt tvångstanke av att svara i hennes telefon! Och på det så har hon haft en låt som ringsignal, vilket innebar att häromdagen när jag hörde denna låt på radion, fick jag hjärtklappning.

Hur mycket ångest kan få av en manick?

Har även börjat irritera mig extremt på att man inte heller längre kan ha en telefon som bara är en telefon. Nej, det är en superdator som du ständigt måste manuellt uppgradera, och logga in, och skapa konto, och ladda ner program på datorn, ladda ner program till telefonen. Sen ska du ha ett abonnemang som du ska ha ett eget konto på, så om du ska göra egna inställningar på. Jag vill ha en tjänst där jag slipper göra någonting utöver det jag faktiskt köpt telefonen till att göra - hur svårt kan det vara?