Vändag

Ursprunget till titeln är att denna dag i Finland (vad jag har hört) kallas för vändag, och jag tycker det är så mycket vackrare.

Jag har aldrig varit någon "alla hjärtans dagare". Det är väl många som kan joina mig i den gruppen, men jag har faktiskt aldrig gillat den. Självklart gav jag mama och papa kort och frukost på sängen, men kortet var mest för att vi hade timmar ägnade åt detta i skolan, och frukost för att jag för en gång skulle klev upp före dem. I år tog det mig faktiskt ett tag innan jag fattade att det var idag. Som tur är var Mölndalsbon lika haj på datumen... 

Det som jag tycker är mest fel med denna dag är att den har blivit så fokuserad på ens eventuella partner. Det ska vara bio, middag, romantisk film och nallebjörnar. Med ens partner har man ju redan en dag. Årsdagen! Vissa har till och med det datum man träffades, blev ihop, flyttade ihop, förlovade sig OCH gifte sig. Inte tusan behöver dessa en till dag - de kommer ju att bli ruinerade!

Jag kommer ihåg en alla hjärtans dag som jag nog måste klassa som min favorit (att jag inte kommer ihåg så många fler behöver vi inte nämna). Det var i gymnasiet någon gång. Det var så mycket då, alla skulle ha pojk- och flickvän. Hade man ingen, var man ingen. Och gå på stan och ficka första veckorna i februari var ju en pärs! Hjärtan och parerbjudanden överallt. Så jag och några nära och kära tog tag i saken och hade en traditionell tjejkväll. Middag för tio istället för två. Tror till och med vi slog på stort och hyrde någon action mitt i alla komedierna och skräckisarna. Singelkväll var ursprunget, men vänskapskväll blev temat. Dock höll jag på att bli ursparkad när jag och Linn... eller så kan det varit Anna... vi bestämde oss i alla fall att vi var trötta på singellivet och blev ihop. Men när de andra menade att om efterätten bara var för singlar, gjorde vi slut.

Ikväll blir i alla fall bra. Efter ett kort samtal med Mölndalsbon så fick jag veta att hans repning var inställd ikväll och det innebär att jag kommer få tillbringa kvällen med mina två livs kärlekar. Michael och Frida!

Och jag har sådan tur att förutom att jag älskar dem, så gillar de varandra också!

Det enda som saknas nu är ett tjejsnack/glas vin med Sonja så hade dagen varit perfekt. Tyvärr tror jag inte det hinns med då jag varit lite laidback idag (men hey! jag har sovit en hel natt och ätit frukost i god ro första gången på fem dagar!). Och förresten, jag överlevde helgen! Woho! En oskuld till tagen!

Slutdiskuterat!

Den oändliga striden tar slut här och nu. En gång för alla ska vi ta itu med frågan huruvida ordet kex ska uttalas [kek´s] eller [ek´s], [keks] eller [ɕeks], [ke'ks]eller [çe'ks]. Tj-, ch-, kj- Whatever! IT'S KEX vs. KEX - the ultimate beatdown! 

Många ord, uttal, böjningar och alternativa stavningar med mera har nuförtiden blivit accepterade av de som bestämmer, dvs SAOL, NationalEncyklopedin och Fredrik Lindström. Men i grund och botten borde det ju i och med ordets uppkomst, endast funnits ett korrekt uttal.

Tumregel i svensk fonetik gällande ord som stavas med k- är att efterföljs denna konsonant av en mjuk vokal (e, i, y, ä och ö) så skall detta uttalas med tj- ljud. Enkla exempel är kedja, kyrka, Kinna. Svåra exempel kan vara kyndelsmässa, keironomi eller kilskrift (det sistnämnda må jag vilja påstå är ytterst komplicerat, om ni någon gång tänkte prova på det). 

Men nu kommer besserwisser i er fram: "Men finns ju massa andra ord. Kennel då, ska det uttalas CHennel???"
Nej. För kennel är ursprungligen inte ett svenskt ord (okej, inget ord är ursprungligen-ursprungligen svenskt, men ni fattar vad jag menar. Sluta märk ord, det är inte det vi är här för att göra...). Kennel kommer från engelskans... "kennel"... hmm, kanske inte bästa exemplet... Men får då också sitt uttal från engelskan.

Om vi följer ordet KEXs etymologi (också ett svårt ord, säg det fem gång snabbt med ett kex i munnen!) så ser vi att det och härstammar från engelskan och ordet cake och pluralformen cakes, som vi kanske mer översätter till kakor, men som kex faktiskt ibland kan vara synonym till. Och därför så ska det uttalas med ett k-ljud!

Så alla ni västergötingar och andra knepiga människor: Ni får jättegärna fortsätta att säga chex, lite dialekter och personliga uttal är alltid okej och något jag inte har problem med. Men! Det heter kex.

Epifani!

Ibland är det riktigt praktiskt att jag är så smart, mångsidig och tar in andras (läs egna) problem. Denna morgon, när jag fortfarande låg kvar i drömstadiet och fick revbensmassage av katten, kom det till mig. Min ångest för skidresan är ju ett skolexempel på trygghetszonen!

Att jag inte kom på detta tidigare, jag har ju till och med hållit i utbildningar om det! Trygghetszonen är ingen komplicerad teori. Så dags för en kognitiv intervention.

I min trygghetszon trivs jag. Det är inget konstigt med det, det är ju det som är hela grejen. Jag brukar utsätta mig själv för prövningar för att vidga min zon, och enligt mig själv brukar jag klara av det. Det största som jag har hittat är att det är så mycket lättare att vidga min zon när jag själv väljer att kliva utanför den än när jag blir utknuffad. Frågan är väl kanske då huruvida jag verkligen har klivit utanför min trygghetszon när jag gör det med så stor kontroll? Men, men, det är en annan diskussion som jag förnekar.

För er som aldrig har hört talas om begreppet tar vi en safety zone 1.01. Se din omgivning och din självkänsla som en cirkel. Det som faller inom cirkeln är allt som du känner dig tillfreds och/eller okej med att göra. Allt du känner oro för faller utanför. Många lär-dig-växa-gurus menar på att enda sättet att växa som människa är att vidga sin cirkel (hö hö). Det kan vara allt från att gå på stan osminkad, lära sig tala inför grupper till att hoppa fallskärm. Whatever...

Så, skidresa och min personliga trygghetszon. Ramla i liften, fylla jackan med snö och slå mitt personliga rekord i blåmärken. Detta räknar jag med. Det är inom min zon. Att göra bort mig offentlig lärde jag mig för länge sedan var ett måste i min zon om jag skulle kunna må pyskiskt bra - det händer rätt ofta så att säga. Jag ser det inte som att skämma ut mig, utan som att bjuda på mig själv! Svår gränsa att tänja, men jag gjorde det. Däremot resten med denna skidresa... Idag kom jag på att jag faktiskt inte ens vet hur man spänner på ett par pjäxor! Det är helt utom min kontroll - därmed utanför min zon.

Så... För att få detta att att falla innanför min zon alternativ att göra det till ett medvetet kliv utanför, så tänker jag införa all kontroll jag kan i detta. Jag tänker pressa Mölndalsbon på information om tider, dagschema, kartor över backarna etc. Jag är redan inne på min tredje lista inför resan. Planering, förberedelser, snygga kläder och Excel är A och O för detta. Nu tamejfan ska det bli bra!

Riktigt stor klump i magen...

Vad har jag gett mig in på???

Om en vecka står jag (förhoppningsvis) i en backe i Hemsedal på ett par skidor. Fråga mig inte varför... För varje dag som går minns jag mindre och mindre varför jag svarade ja till denna resa.

Jag kan åka skidor... tror jag. Har bara gjort det en gång, för tio år sedan ganska precis. Men då gick det ju! Gick inte så snabbt, men jag bröt i alla fall ingenting - alltid något! Så det borde ju gå denna gång också. Men det känns lite ångestladdat. Jag misstänker att känslan kommer bli som när man står på högsta trampolinen redo att hoppa. Man vet att man kommer överleva, men man vill inte hoppa. Och det roliga är: det är inte smärtan vid ett eventuellt magplask som man oroar sig över - utan att det är så pinsamt att alla kan se. 

Jag ska få låna ett par skidor av en kollega, men troligen får jag inte dem förrän någon dag innan vi åker så jag kommer inte ens hinna göra ett provåk innan. Så, när jag om en vecka står/ligger/vinglar där i backen kommer jag vara så utelämnad en brud kan vara. Är ni i Hemsedal och vill ta fördel av en tjej i hennes svagaste punkt är det bara att leta efter mig i barnbacken. Jag kommer bokstavligen ta rygg på folk, lägga tyngden på dalskidan, ha samma dalskida hela tiden, och bara längta till after skin.

Eller, jag längtade till After skin (skien...ski't?). Tills jag igår fick reda på att NEJ, man får inte ens fixa upp sig till detta. Man ska komma direkt från backen. Men detta tänker jag faktiskt ignorera. Om jag har tagit mig nedför en backe fler än en gång så tänker jag gå och kamma håret och sätta på mig ansiktet innan jag visar mig för mer folk! Åtminstone för att ingen ska känna igen mig från backen.

Men hur gör man då???

Nej, det där med snö är inte riktigt min miljö. Så efter nästa helg kommer det bli bara en massa filmmys, facebookande, vin i stan etc. för mig.

Detta har speglat mina senaste presenter....

Är jag så uppenbar!?

Smells nice...

Fick igår en liten försenad julklapp från Kungsbackaborna. Helt underbart doftande, finns dock en risk att jag kommer få många blickar på spårvagnen när jag sitter och frenetiskt smörjer in armarna bara för att kunna slicka av fingrarna....

Hur har detta speglat mina senaste presenter? Födelsedag - Tre askar chokladpraliner och två chokladkakor med apelsinsmak. Julafton - 1. Två askar chokladpraliner och två chokladkakor med apelsinsmak. 2. En ask Noblesse med apelsinsmak. 3. Yves Rocherset med flytande handtvål, bodylotion och parfym med doft av choklad och apelsin...

Nu blev jag hungrig... Eller vem försöker jag lura? SÖTSUGEN!!!

The power of motivation

Det är fascinerande hur den människans psyke och kropp fungerar ibland. Hur små saker kan göra stor skillnad. Hur en sådan enkel sak som motivation (i olika former) kan göra en oövervinnlig. 

Det är inte sällan man har läst om mödrar som klarat svåra fall från brinnande byggnader för att de haft sitt barn i famnen, eller människor som överlevt sinnessjuka saker, för att kärleken är så stor. Kärlek är motivation. För ett tag sedan läste jag en bok som heter Pinocchioeffekten. I den togs flera exempel upp på människors beteende och psyke. Just kring motivation kommer jag ihåg ett par exempel specifikt.

Det första gick ut på att ett antal människor fick i uppdrag att lyfta en tyngd med pekfingret. Upp och ner, upp och ner, tills de absolut inte orkade mer. Folk stod och gjorde denna övning tills dess att svetten rann och hela armen darrade. När de sa att de verkligen inte orkade mer, gav forskarna dem en mening, och sedan orkade de upp till (nu kommer jag inte ihåg exakt-exakt) 50 % mer! Meningen de fick höra - för varje lyft du gör från och med nu får du en dollar. - Motivation

Ett annat exempel var ett försök med djur. Stödjer (heter det stöder eller stödjer? Att stötta, att stödja...) såklart inte försöket, men resultatet är lite smått fascinerande. Forskarna tog råttor/möss/någon form av gnagare och lät de simma runt i ett badkar. Såklart klarade inte gnagarna detta så länge, och de kunde inte heller klättra upp så de drunknade. Forskarna tog tid på hur länge de orkade simma runt och tog sedan ett sista gäng. Denna gången "räddade" de gnagarna bara någon minut innan de skulle tappat orken. De fick torka, mat och vila bara för att sedan åka ner i karet igen. Denna gång orkade de simma (sifforna är inte med mig idag, men det var bra länge i alla fall, säg) en halvtimma längre innan de gav upp. De hade fått hoppet om att man kunde klara det. Hopp = motivation => extra krafter.

Även om liknelsen inte är exakt så förekommer detta fenomen på något sätt hela tiden. Fastän vi är proppmätta får vi plats med lite tårta. Armhävningarna är så mycket lättare att göra när vi vet hur många vi har kvar och det är det sista att göra på träningspasset. Ja, ni kan säkert själva komma på tusen exempel till.

Ett sista exempel som jag tänkte ta upp, och som är grunden för detta inlägg. Det är hur hunger och trötthet kan försvinna. Mölndalsbon kommer hem från jobbet och är för trött för att göra något. Oj, oj, oj. Och inte åka och handla heller, något måste ju finnas i kylen! Han är sååå hungrig att han inte orkar vänta på mat. Men, vad hände? Javisst, ja! Det installerades ju ett nytt spel på datorn igår... Så utan mat eller vila sitter nu Mölndalsbon så här:

Datorspel/Lektimma - MOTIVATION

Och just nu verkar han vara inne i ett riktigt flow, så tvättning, handling och laga mat verkar bli liggande på mig. Då ska vi se... handla... kortet ligger på bordet, var är nu bilnyckeln?

Bränna bränna brääänna!

Vill idag blogga om en produkt. Huruvida detta är produktplacering eller ej, det är upp till var och en.

Dagens produkt är då Fat Burner. Ajjemen, en dryck som bränner ditt fett. Nu tänker ni säkert "nej, Karin! Vad har du nu gått på???" Oroa er inte. Jag tror inte på sådant BS. Jag betalade  bara för panten. Fick 73 stycken prova på-kupinger på handbolls-VM för denna dryck, så tänkte att jag lika gärna kunde prova en. Smakerna lockade dock inte så där enormt mycket. Grönt te, Tranbär. Nej, Citron fick det bli.

Efter redan första klunken knöt det sig i magen. "Oj, oj, oj" tänkte jag "börjar den redan att verka?". Men sen kom jag på det. Smaken var precis som några tuggtabletter som pappa alltid köpte hos tandläkare. Tror det var Läkerol eller något liknande. Samma smak i alla fall. Nu är det så att halstabletter och dylikt har en liten, liten varningstext på sig. Förtäring i för stor mängd, kan ge en laxerande effekt. När jag var liten kunde jag inte läsa texter, än mindre små texter. Det fick en laxerande effekt.

På något sätt fick denna smak mig att komma att tänka på dessa tabletter, och jag fick en känsla som jag hade bara för någon vecka sedan i Egypten, och helt plötsligt tyckte jag till och med att det började att lukta grillad kamel.

Men, men. När den fick chansen att serveras lite mer välkyld gick den ner bättre. Kan ha varit bara den där första klunken, och som jag alltid har sagt så ska man aldrig döma en dryck efter första klunken. Självklart finns det väl mineraler och sådant tjafs som kan vara bra för kroppen förbränning, men att en enskild dryck ensamt bränner fett. Eller inte!

Nu sitter jag i alla fall här i soffan hos Jennie och sköljer ner min Fat Burner med lite popcorn och ser på handbollen. Funderar dock starkt på att spetsa drycken, med tanke på hur det går för Sverige. Se där ja! En utvisning...