När ingen ser...?

Ibland, när jag tror att jag är helt själv, kan jag komma på mig själv att göra saker jag aldrig skulle göra annars. Jag sitter och mimar till spralliga låtar, sitter alldeles för brett med benen, tuggar med öppen mun och allt annat mamma sa åt mig att inte göra. Gör väl inget i min ensamhet, men tänk! Tänk om någon skulle se!

Har lite tid mellan två intervjuer på jobbet, så passade på att slå på lite musik under tiden jag gjorde lite administrering (kan ju inte erkänna på bloggen att jag bara dricker kaffe...). Helt plötsligt kommer jag på mig själv med att dansa på stolen och mima till låtarna. Inte sjunga, det kan ju höras ut, men mimar. För ingen kan ju se genom dörren!!!

Helt plötsligt är jag tvungen att slita upp dörren för att kontrollera att ingen har sett mig!

Samma sak brukar hända hemma. Jag går runt och dansar och kommer på att vem som helst kan se genom fönstrena, fastän jag bor tusen meter upp. Eller det värsta - när man sitter framför datorn, är osminkad, grimaserar lite, petar bort något som fastnat i visdomstanden som inte är helt uppe än, och man får för sig att webcamen är på. Finns ingen anledning för den att vara på, men tänk om den var det just den sekunden! Vem ska man förklara sig för!?

Eller klassikern, nu kommer ni tro att jag är galen, but you should have learned by now.... Jag går och pratar för mig själv. Ungefär som jag gör nu när jag skriver. Jag samtalar med mig själv. Och kommer på att någon kan ha sett. Jag borde införa som regel att alltid har på mig mitt headset, kan man skylla på det. "Nej, bara pratade med polaren här. Vaddå? Att jag pratar tyst så det verkar som att jag bara rör på läpparna - ingen fara, hon kan läsa på läppar!"

Vaddå? Big brother-nojja? Nej, nej...