Om en vecka står jag (förhoppningsvis) i en backe i Hemsedal på ett par skidor. Fråga mig inte varför... För varje dag som går minns jag mindre och mindre varför jag svarade ja till denna resa.
Jag kan åka skidor... tror jag. Har bara gjort det en gång, för tio år sedan ganska precis. Men då gick det ju! Gick inte så snabbt, men jag bröt i alla fall ingenting - alltid något! Så det borde ju gå denna gång också. Men det känns
Jag ska få låna ett par skidor av en kollega, men troligen får jag inte dem förrän någon dag innan vi åker så jag kommer inte ens hinna göra ett provåk innan. Så, när jag om en vecka står/ligger/vinglar där i backen kommer jag vara så utelämnad en brud kan vara. Är ni i Hemsedal och vill ta fördel av en tjej i hennes svagaste punkt är det bara att leta efter mig i barnbacken. Jag kommer bokstavligen ta rygg på folk, lägga tyngden på dalskidan, ha samma dalskida hela tiden, och bara längta till after skin.
Eller, jag längtade till After skin (skien...ski't?). Tills jag igår fick reda på att NEJ, man får inte ens fixa upp sig till detta. Man ska komma direkt från backen. Men detta tänker jag faktiskt ignorera. Om jag har tagit mig nedför en backe fler än en gång så tänker jag gå och kamma håret och sätta på mig ansiktet innan jag visar mig för mer folk! Åtminstone för att ingen ska känna igen mig från backen.
Men hur gör man då??? |
1 kommentar:
Bara lugn Karin, det här ska gå så bra så. Vi ska ta fördel av dig på bästa tänkbara sätt!
Skicka en kommentar