Så då var det bestämt. Flytt på gång. Känns helt sjukt! Halva mig är helt exalterad, och andra halvan nästan deprimerad. Är lite som att hoppa från en klippa eller högsta trampolinen. Man står där uppe, vet att det är inte farligt, och man kan inte riktigt gå tillbaka. Men ändå är man så rädd, helt sjukt rädd. Sen hoppar man. Så fort man tagit steget ut kommer insikten, att nu kan man inte kliva tillbaka. Sen i luften känns det bättre, men man fortfarande lite nervös. Även om det aldrig händer så tänker man över risken att slå i botten, eller göra ett magplask! Sen landar man. Sällan blir det magplask, eventuellt lite slag på underarmarna som kan svida till, men det känns bara bra. Och så fort man når ytan igen vill bara bara upp på trampolinen, fast man kommer gå igenom samma känslor igen.
Just nu är jag nog någonstans i början av hoppet. Det jobbiga är att jag har tagit ett steg, jag ville inte riktigt ta det men vet att jag inte har något val. Och jag vet att det kommer bli bra! Så fort jag landar i vattnet kommer det att kännas grymt!
Men det här kommer gå bra, finns egentligen inget negativt med det. Bara Jennifer och jag kommer överens om planlösningen, vilket vi kommer att göra, så ordnar sig allt. Ja, wow... Det är bestämt!
Herregud, två heta norrländska brudar - det kan inte bli bättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar