En kväll inte som andra...

Var på Way out west i helgen. Nått privilegium ska man ju ha för att ha jobbat på ett ställe över ett år, och det kom i möjlighet i att få jobba på festivalen och därmed gratis inträde. Jobbet gick gôrbra och tiden gick extremt fort så det var nästan bara värt det. Men jag hade inte velat missa resten.

Fredag så började vi (jag och ett par kollegor) se på Sigur ros, men ansåg att vi inte riktigt var i den behövda stämningen för att stå och lyssna på dem. Vi gick hem till ena kollegan, som fixade farligt goda drinkar, för att uppnå den stämningen för att sedan återvända till festivalen och skåda Broder Daniels sista spelning. Första delen av uppdraget misslyckades vi väl inte helt med, men se Broder Daniel.... vi hann ganska precis för att höra publikvrålet och möta de 20 000 människorna... motströms... Vi missade det. Jag skulle upp dagen efter för att jobba på kontoret och gick därför duktigt till Chalmers och tog en öl... Men vad tusan! Lyckas Lucia få in en före hela kön kan man ju inte bara svika och gå hem. Lyckades överraskande problemfritt komma upp och jobba hela dagen efter.

Så lördagen började och var till hälften lik fredagen, men stannade denna gång kvar på området och såg Flaming Lips. Grymt bra band! Har inte hört dem tidigare, inte vad jag kan minnas i alla fall, men deras spelning var bland det mest underhållande jag har sett. Hela alltet börjar med att Wayne Coyne (sångaren) rullar ut i en stor badbollsbubbla ut i publiken. Efter detta fylls scenen med teletubbies och resten går bara inte att beskriva. Efter spelningen vände vi oss om och såg the one and only Neil Young dra av ett par tre låtar. Går inte att förneka att han är grym, både på gitarren och sången, men jag är väl så stort fan. Så vi gick vidare för att lyssna lite på Lykke Li och efter detta kom jag och Lucia på att vi var lite hungriga och inte hade ätit på rätt så många timmar....
(bild GP.se)

Så ner på Götets bästa kebabställe - II Longstreet Grillhouse - Delade på en falafeltallrik och tjötade ett bra tag. Sedan var vi redo för kvällens första öl(!). Vid det här laget var klockan ungefär 01:15... Festivalstämning! Helt sjukt svårt att få tag i en öl vid den tidpunkten. Men efter nekat inträde på tre ställen hann vi med en öl på ett ställe innan det stängde, och sedan lyckades Lucia återigen få in oss på ett annat ställe för att hinna med en till kall en och lite svängom innan kvällen fick avslutas.

Så inte riktigt så många spelningar och öl som det var planerat, men en grymt rolig helg likväl.

Flaming Lips - Yoshimi battles the pink robots
Flaming Lips - The yeah yeah yeah song

Döm inte andra öppet... tack!

På förhand ber jag om ursäkt för detta inlägg, som till stor det kommer vara ett mindre utlopp för min irritation.

"Tatueringar är uttryck för hat, det står i bibeln. Du ska inte klottra på vad Gud har gett dig, det är hänsynslöst."

Det är vad den feta, skalliga, uppnosiga gubbjäveln sa till mig (ja, säger man så till mig så är man en fet, skallig, uppnosig gubbjävel... plus att han var det). Vad ska man svara på detta. Det är lite konstigt att jag trots tre år i telefonsäljar/undersökarbranchen inte har vant mig ännu, men jag blir lika förvånad en person tror att de har rätt att utan anledning förolämpa en okänd människa. Det om något är väl hänsynslöst mot Gud! "Du skall älska din nästa såsom dig själv" - ring a bell? Fast är man en lönnfet gubbe så kanske man inte älskar sig själv alls...

Och jag tar hand om det Gud har gett mig. Han gav mig grunden till min kropp, jag arbetade fram den till vad den är idag. Sure, det är ingen killerbody som vissa andra människor har (pik mot Lisa), men den är inte så pjåskig. Och jag smyckar den hur jag vill. Visserligen är en tatuering mer eller mindre permanent, men inte mer "klotter" än lösnaglar, löshår eller smink för den delen. Det vore skam att inte förgylla och visa denna kropp som Gud givit mig.

Sen vet inte jag vilken bibeln den snubben läser, men jag har inget minne av att tatueringar skulle vara tecken för hat. Däremot är att ställa sig jämte med Gud ganska så mycket övermod enligt min mening - dödsynd! Gud, och endast Gud, har rätt att döma folks handlingar (detta inte hänsynslöst mot rättsväsendet som inte är till för att döma folk efter deras moral och etik utan för att upprätta en balans i det kaos vi kallar vardag).

Och att folk orkar bry sig. Visst, nu är väl jag lite dubbelmoraliskt som sitter och spiller ut min aggressivitet här, men jag tog illa vid. Om han ser en person som han enligt sin egen mening har gjort ett fel, varför lägga energi på att bli upprörd, säga till denne person som då också kan komma att behöva lägga energi på att blir förbannad. Räkna till tio och håll käften för tusan! Hata inte utan älska passivt, så en rätt så smart tjej till mig en gång. Det tar mycket mindre energi.

Så, nu ska jag väl kunna släppa detta och återgå till min extremt stökiga lägenhet...

Att vara en ung vuxen

Så blev det som jag trodde. Jag svär, jag gjorde det inte med flit! Men jag förvarnade alla om att jag skulle vara dålig på att underhålla denna blogg. Men som den naiva kristna flickan jag är, ger jag aldrig upp hoppet!

Idag var jag på en intervju. Eller om jag ska ta det från början kanske så blir det mer lättläsligt...

Förra terminen kom en kvinna till vår föreläsning. Hon var doktorand på ett psykologiskt institut i Tyskland, och hon var där p.g.a. en studie hon gjorde om "unga vuxna", d.v.s. personer mellan 20-30år, i Europa. Studien bestod dels i en enkät dels en kvalitativ intervju i tre städer i Europa. Göteborg i Sverige, samt en stad i Tyskland och en i Italien, kan dock inte erinra mig vilka städer. Hur som haver, intresserad av undersökningar och människor som jag är, anmälde jag mitt intresse till att bli intervjuad efter enkäten. För övrigt kan jag ju nämna att hela studien handlar om unga vuxnas relationer till familj och vänner, vad man prioriterar i livet och när man anser sig vara vuxen. Detta är ungefär vad jag ikväll, med ett glas rött i handen, tänkte smådiskutera.

Så idag var jag då på denna intervju. Det var väldigt bra ställda frågor som skiljde gott på hur jag känner idag och vad jag tycker generellt. Men den var tyngre än jag trodde. Mer intim än vad jag trodde. Ändå lyckades jag svara på hennes frågor ärligare än jag trodde.

De frågor jag fick ställda till mig var väldigt tänkvärda och relativt svåra. Att förklara min relation till min familj, hur den sett ut och hur jag tror den kommer att se ut var mest personligt, till de frågorna visste jag dock redan svaren, bara att jag aldrig berättat för någon. Ingen har ju frågat. Men varför jag har denna relation, vilka positiva och negativa ting jag har fått utifrån min uppväxt... hur ska man svara på det? Min uppväxt, mina valmöjligheter utifrån andras val har ju format den jag är idag - både på gott och ont. Jag vill inte ändra på min personlighet, så hur kan jag se vad som har varit negativt och vad som varit positivt?

Men det är svårt att vara ung vuxen idag. Att veta att man måste ta ansvar och skaffa ett jobb, en utbildning, en inkomst. Att bli något, att bli någon. Hela tiden en press på att man måste
synas, för syns man inte finns man inte. Man ska ha kvar sin ungdom och blogga, finnas på communities och gå på krogen. Samtidigt ska man bli vuxen, ha ett ansvar, skaffa ett "praktiskt" socialt liv samt inte springa hem till mamma när man ska tvätta.

Kanske är detta bara mina åsikter, men jag tror att alla kan hålla med till någon del av det. Som ung vuxen idag är man kluven. Vi har det bra i och med det att vi har möjligheter. Gratis skolgång, rätt till bostad, relativ lätt att få jobb (kanske inte drömjobbet men bara ett inkomstgivande jobb). Samtidigt har vi denna sociala press på oss. För alla kanske det inte upplevs som en press, bara ett nöje, men alla dessa vimmelfotografer på krogen för att man ska läggas upp på en sida för att visa "hej, jag är cool och social, jag går på fester och känner många". Att man ska lägga upp bilder på sig själv på facebook och bilddagboken och folk räknar hur många vänner man har i sin vännerlista på helgon eller whatever allting heter.

När är man vuxen? Vad gör en vuxen? Vad måste man genomgå för att bli vuxen? Är det att ha jobb? Att bo själv? Nej, då skulle jag känna många vuxna, men alla dem är ju inte det, de är ju bara precis utkomna från tonårsfasen, som jag. Är det vid en viss ålder? Nej, får många över 25 bor fortfarande hemma, pluggar och lever ansvarslösa liv. Är det när man fått barn? Flyttat hemifrån? Genomgått en själslig resa? Lärt sig dricka rött vin? Gift sig? Är den en kombination av dessa variabler eller är flera kombinationer möjliga? Jag vill svara, men hittar fel i alla svar som kommer.

Jag vet inte när man blir vuxen, jag vet bara att jag inte är det än... och trivs med att ha en bit kvar. Nu är mitt röda vin slut, så jag ska gå och ta lite saft och sätta på en animerad film...


Glöm inte att andas/This is Karin, signing off...

Då har det hänt!

Karin, den alltid siste att haka på något nytt, har givit vika för evolutionen och berikat världen med ännu än vital BLOGG.

Tanken är väl att jag ska kunna dela mina extremt djupa tankar och funderingar med omvärlden, bli uppmärksammad så jag får mina 15 minutes of fame jag så länge har suktat efter och slutligen kunna gå ur denna värld med vetskapen att jag lämnar efter mig ett kulturarv. Men känner jag mig själv, vilket jag gillar att tro att jag gör, så kommer jag vara väldigt dålig på att underhålla denna sida eller börja skriva treraders inlägg utan någon som helst grammatik. Men har jag tur kommer jag få disciplin i julklapp, så vi får väl hoppas på det bästa.

Så bloggvärlden, here I come. Scotty, beam me up!