"Förr eller senare faller allt" skrev Jonas Gardell i en bok. Men Karin faller ständigt.
Det är en comeback för Klantiga Karin Knämutter!!!

Ständigt blåmärken och småsår. Men det var längesen jag riktigt drattade på ändan. Så jag passade på i helgen.

Hoppade av båten rätt på den hala stenen. Ner i vattnet och knockade en krabba på vägen (den vilade upp och ner efter mitt fall). Upp med benet och under ett lager med sjöstjärnor och alger började benet blåna med ens och blodet forsade... eller rann i alla fall.

Blånaden har redan försvunnit, svullnaden har börjat lägga sig, men såren är kvar. Både på benet och foten.

Rivmärken efter en morgonstörd krabba?

Lite förbannad är jag på Mölndalsbon också. Hans baddande med saltvatten på de öppna såren (okej, de är små men de sved som Hälsingland så jag tänker gnälla) och med det fick gamla trauman att bubbla upp till ytan. Jag har till och med drömt om den gången för ca 20 år sedan när jag ramlade på Furuvik eller var det Legoland? och fick en stor sten nästan en centimeter in i knät, och mamma envisas med duschslangen rätt i såret. Huva!